– Och så fick det bli. Jag började på Mälardalens Högskola 1998 – den allra första kullen på nystartade lärarprogrammet – och blev klar 2003.
Som nyutexaminerad sökte Monica jobb och fick direkt två; på S:t Eskils gymnasium och Rekarnegymnasiet.
Hon valde det senare, stortrivs och tror hon blir kvar till pensioneringen.
Du har valt rätt yrke?
– Ja, absolut. De här är världens bästa.
Varför?
– För att man känner att man kan göra skillnad, i synnerhet bland de som har det lite svårare. Belöningen är när man får dessa elever att plötsligt "få ihop det".
Monica har gått lärarprogrammet för årskurs 4-9, hon praktiserade på grundskolan, men kände direkt att det var bland gymnasieelever hon ville vara, så hon bytte inriktning mitt i utbildningen till gymnasielärareprogrammet.
Dessutom är du en av Rekarnegymnasiets dryga tiotalet förstelärare, vad betyder det?
– Att man ibland bidrar till skolans utveckling, stöttar sina kollegor genom att sprida kunskaper inom ett specialområde, som man ansvarar för. I mitt fall handlar det om hur det är att vara lärare/mentor för en grupp/klass där det finns elever med specialdiagnoser som ADHD, ADD och autism.
Hur agerar du själv som lärare bland elever med diagnoser?
– Jag försöker framför allt ta fram det positiva, lyfta dessa elever som en tillgång, för inte sällan finns många i framstående positioner i samhället med en så kallad diagnos.
Men det kan bli stökigt i klassen ibland för övriga elever kanske?
– Ja, men i min värld ska alla elever som behöver ha möjlighet att sitta i mindre grupp eller enskilt, om de känner ett behov av det, oavsett om de har en diagnos eller inte.
För mycket administrativt arbete i skolan kritiseras av många lärare, vad säger du?
– Visst är det så, det är mycket dokumenterade för att hålla "ryggen fri" känns det som. Och det är en avvägning hur man får det att fungera. En tanke som nu diskuteras – om och när det i framtiden finns pengar – är att anställa läraradministratörer. Det vore jättebra.
Hur får du en klass att fungera som grupp?
– Jag gör klart för alla att det är jag som bestämmer, men för den skull är jag inte diktator. Man kan markera kraftigt var gränsen går, men man får aldrig kränka en elev. Jag lyssnar och tar alla elever på allvar och jag kan erkänna när jag har fel.
Men man får som lärare inte bli kompis med sina elever, är Monicas filosofi. För kompisar har de ändå. Men man kan vara en medmänniska de har förtroende för.
Hur väcktes ditt politiska engagemang du ägnar fritiden åt?
– Redan på tiden på Fröslunda Tobak faktiskt. Det var en arbetskamrat där som värvade mig till moderaterna – sen gick hon visserligen själv ur . . .
Monica säger att hon är en "Reinfeldtare", alltså en mer socialliberal moderat.
Uppdrag?
– Mitt första riktiga uppdrag var i miljö- och byggnämnden som det hette 1999. I dag är jag tillbaka i stadsbyggnadsnämnden, ett politiskt område jag gillar.
Annars brinner Monica för jämställdhetsfrågorna och hon är stolt över att Eskilstuna ligger i framkant när det gäller just arbetet med jämställdhet.
– Jag är feminist, men inte den typen av feminist som "slår och provocerar" mot alla manliga strukturer som FI ibland kanske gör. För mig är det viktigaste att män och kvinnor behandlas lika i alla lägen. Det finns inga jobb där en man passar bättre än en kvinna eller tvärtom. Det är egenskaperna som ska avgöra.
Av den anledningen tycker Monica inte det fungerar att räkna "varannan kvinna" i olika styrelseuppdrag, för att man tror det per automatik skapar jämlikhet.
Beskriv dig själv med tre ord:
– Envis, engagerad och glad.
Hur känns det att bli 50?
– Bra. Jag vill absolut inte vara 20 igen.