Per Ola växte upp i Sköldinge där far i huset var gruvarbetare i Kantorp medan mor arbetade som städerska.
– Det var ett genuint arbetarhem, vi hade det inte så fett, men jag hade det bra, säger vår jubilar.
– Visserligen fick jag gå de cirka fyra kilometerna fram och tillbaka till skolan, men det var ofta så på den tiden, fortsätter han.
Som ung spelade han lite bandy, for fram med mopeden som sedermera byttes ut mot en motorcykel.
– Efter realskolan jobbade jag ett år som springschas på Jakobsdal i Katrineholm innan jag började i gruvan. Pappa fick skriva på papper så att jag fick dispens då jag egentligen var för ung, säger Per Ola som både fick borra och spränga på det nya jobbet.
I slutet av 50-talet drog landsortsgrabben till huvudstaden där det blev jobb på Stockholms Spårvägar.
– Jag bodde inneboende och arbetade först som konduktör och sedan som busschaufför, redogör Per Ola som fick nog av storstaden efter fyra år och flyttade till Eskilstuna 1963.
– Jag ville hemåt och väl här utbildade jag mig till trafiklärare, fortsätter han.
Det blev drygt tio år som anställd på Ekmans Trafikskola innan Per Ola tog över Gabrielssons och senare drog han även igång POA:s trafikskola.
– Samtidigt som jag drev Gabrielssons på 70-talet utbildade jag mig till studievägledare och tog även en fil kand på universiteten i Stockholm och Uppsala. Det var rätt tufft, konstaterar han.
Det blev 22 år som studievägledare på Vårdgymnasiet/Vårdhögskolan och Per Ola beskriver tiden som väldigt rolig.
– Det blev många givande möten med människor i alla åldrar, konstaterar han.
Hur skulle du beskriva dig själv i korta ordalag?
– Folk brukar säga att jag är en tänkande filosof och det kanske stämmer. Jag är bra på att läsa människor efter alla år som trafiklärare och studievägledare.
Sin blivande fru träffade Per Ola genom jobbet.
– Så var det, Margareta var trafikelev hos mig och vi blev ihop strax efter att hon kört upp 1964, avslöjar han.
Under åren har de varit ute och rest i världen en hel del tillsammans och Per Ola rankar besöket i Kina 1989 väldigt högt.
– Vi var i Peking strax före kravallerna på Himmelska Fridens Torg och jag snodde faktiskt en sten från Kinesiska muren, erkänner han.
Förutom husbestyren tar Sigge en stor del av fritiden och det märks att husse gillar sin hund.
– Sigge är en riktig kompis och vi kan nästan prata med varandra. Vi är ute och går tre gånger om dagen så det blir en bra bit, säger Per Ola.
Framtidsdrömmar?
– Jag hoppas på fortsatt bra hälsa för mina nära och mig – och att Sigge lever åtminstone fem-sex år till.
Som så många andra känner sig Per Ola betydligt yngre än vad som står i prästbetyget.
– Men åldern är ett faktum som man får acceptera, säger jubilaren som inte tänker fira födelsedagen med några pukor och trumpeter.
– Nej, det blir lugnt, med de "närmast sörjande.