Det har inte Kenneth. Han är starkt engagerad i olika handikapporganisationer, framför allt i neurologiska förbundet där han försöker vara med och påverka och hjälpa både sig själv och andra så mycket han bara kan.
Kenneth öppnar dörren med elektrisk dörröppnare i radhuset i Hällby när jag kommer och vinkar glatt från sin plats i rullstolen vid köksbordet.
Två av hans personliga assistenter från Frösunda finns också på plats.
Senaste gången vi träffades köpte jag en EU-moppe av Kenneth.
Den finns fortfarande kvar och han ler vid minnet daterat 2002.
Men det har hänt en hel del sedan dess. Nu fyller Kenneth 60 år. I morgon 1 maj närmare bestämt.
Hur ska du fira?
– Här hemma med släkt och vänner. De som kommer, de kommer.
Kenneth Lindgren är Eskilstunakille, född och uppvuxen i Slagsta. Han valde 4-årig teknisk linje på Rinmangymnasiet, blev ingenjör och började också jobba med att tillverka specialmaskiner vid ett företag i Eskilstuna.
Motorer är din grej?
– Ja, jag har alltid gillat det. Trimmade pappas moped redan i 12-årsåldern. I många år tävlade jag också i trial. Sen blev det motorcyklar för hela slanten.
Anställning nummer två var i verkstaden hos Lennart Lindell på Ruddammsgatan i Eskilstuna. Där jobbade Kenneth i 13 år, senare blev det Arvidssons motor och därefter öppnade Kennet och arbetskamraten Rolf Pettersson (nu avliden) MC Garaget. Fortfarande på samma plats.
– Vi drev MC Garaget tillsammans i sju år, fortsätter Kenneth. Det var verkligen full fart från start. Vi hade kunder från hela Sverige och sålde massor.
Men det var inte bara motorer som lockade Kenneth i de yngre åren. Han var även en intensiv skidåkare och gjorde många resor till Alperna eller svenska fjällen.
– Jag var "galen" i skidåkning. Men när vi var uppe i Sälen 1997 vaknade jag på morgonen och kunde helt plötsligt inte gå . . . Hela nervsystemet var i olag, alla neurologiska funktioner hade slagits ut över en natt . . . Jag fattade ingenting. Trodde det var frågan om döden.
Efter en massa provtagningar och magnetkameraundersökning konstaterades det att Kenneth har en progressiv form av MS. Myelinet (typ isoleringen) som omger nerverna har "krackelerat" av någon anledning, angripits av de egna vita blodkropparna och signalerna i kroppen fungerar inte utan det har blivit "kaos" i kroppen.
– Först sa inte läkaren någonting utan vankade bara runt där i rummet på sjukhuset; men då sa jag där jag låg; "nu får du kläcka ur dig vad det handlar om, jag vill veta så jag kan börja jaga efter bästa möjliga hjälp . . . .
Det gjorde Kenneth direkt. Han fick tag i en akupunktör i Örebro som hade specialiserat sig på kinesisk medicin och studerat i Dalai Lamas anda.
– Jag åkte dit en gång i månaden och han fixade till mig på något sätt, tog pulsen på en massa olika ställen i kroppen och satte nålar. Det var som trolleri. Så från att inte kunnat gå 1997, så kunde jag det igen.
Då startade Kenneth sitt egna företag, Kenneths Motor på Lagerkvistgatan i Eskilstuna. Han drev det mellan åren 2000-2005.
– Till en början gick det jättebra. Jag sålde över 2 000 fordon under de åren. Först hade jag runt 3 000 kronor i marginal på varje såld hoj, men sedan kom kineserna in, priserna dumpades och marginalerna sjönk till 300 kronor per hoj. Konkursen var ett faktum.
I ungefär samma veva flyttade Kenneths akupunktör till Tibet, han förlorade sin behandling och blev gradvis sämre och sämre . . . För någon bra MS- medicin finns ännu inte enligt honom.
Hur är det nu?
– Jag försöker hela tiden hålla mig uppdaterad och söka efter bästa möjliga hjälp. Jag fick för en tid sedan kontakt med en neurolog vid universitetssjukhuset i Umeå, skrev en "egen remiss", jag tog sen flyget upp och fick en helt ny medicin (ännu inte helt godkänd) utskriven – Fampyra. Den har gjort att jag mår bättre och bättre. Nu kan jag stå upp igen. Kroppen känns starkare. Finmotoriken börjar också så smått komma tillbaka. Jag har tre gitarrer på övervåningen. De tänker jag inte sälja. Jag vill kunna spela på dem igen . . .
För musik är ett annat av Kenneths intressen i livet. Någon uppgiven blivande 60-åring är det inte som vi nyss hälsat på. Tvärtom.
– Jag är inte ett dugg orolig för framtiden. Det kommer hela tiden nya rön och nya mediciner, det forskas mycket kring neurologiska sjukdomar.
– Jag ger aldrig upp.