Hur reagerade du när bilden på den lille drunknade pojken Aylan Kurdi offentliggjordes förra veckan?
– Det är fruktansvärt och tragisk. Det här ska inte behöva hända. Jag påminns från vår från Irak till Iran på 80-talet, hur folk förlorade och tappade bort sina barn längs vägen. Historien upprepar sig. Får en känsla av att världen inte lär sig av historien.
– Jag hoppas ändå att detta för något gott med sig så att politiker och världens ledare kommer fram till en lösning så att situationen för dessa flyktingar blir till det bättre.
Hoppas att fler öppnar sina hjärtan.
Feras dryftar för övrigt ofta sina åsikter på sociala medier, berättar han. Och får där ibland kritik för att han är så negativ och kritisk. Han är inte politiskt engagerad även om han fått förfrågningar både från S, V och Mp. Men han har åsikter om SD:s framfart och att så många ansluter sig till dem och bland annat tror att de flesta invandrare kommer hit bara för att få bidrag.
Feras Zanghaneh jobbar på just nu på Arbetsförmedlingen i Eskilstuna, bland annat med nyanlända och ser att det inte är mycket i bidrag som de som kommer hit får.
– Det går knappt att klara sig på. Att skaffa sig en utbildning och jobb är ett måste om man vill integreras i Sverige. Och lära sig språket. Det är något jag påpekar för de nyanlända jag stöter på. Alla har ett eget ansvar.
Han fortsätter:
– Man ska komma ihåg att ingen människa vill egentligen fly från sitt hemland, man vill vara kvar till varje pris. Det är något som är väldigt fel när man inte kan det i sitt eget land. Det finns för många onda krafter i världen. Jag fattar det inte.
– Och krafter med religiösa förtecken dessutom. Men IS verksamhet och andra som för krig har absolut ingenting med religion och islam att göra, eftersom den största synden inom islam är att döda en annan människa.
Feras var bara tio år när han kom till Sverige (30 november 1985 till Trelleborg) och sen Eskilstuna i maj 1986.
– Jag minns inte så mycket, men på senare tid har jag tänkt mer och mer på den kvällen när jag var 5 år och säkerhetspolisen kom till vår familj och berättade att Saddam Hussein inte ville ha oss i landet längre. Vi var fel sorts kurder. Familjen; min pappa, mamma, mina två syskon och farmor fick uppmaningen att packa våra ägodelar i en stor säck.
Feras packade sina leksaker, viktiga för en 5-åring.
– Men de kom aldrig med . . .
Först fick familjen Zanghaneh bo en vecka i ett fängelse, sen bussades det till gränsen till Iran.
– Vi släpptes av där och det sades att det bara var 30 minuter att promenera fram till en flyktingförläggning, fortsätter Feras. Men det var betydligt längre. Vi gick säkert ett dygn, med minor runt om oss, vattendrag – svåra att ta sig över. Många dog på vägen.
Men din familj klarade sig?
– Ja. Sen bodde vi hos mina morföräldrar i Teheran i fyra år innan vi tog oss vidare till Sverige 1985.
Hur tänker du i dag?
– Att jag är lyckligt lottad som fått chansen att börja om. Sverige har gjort så mycket för mig. Jag har också kunnat bearbeta det jag upplevt, eftersom jag var barn och inte förstod allt som hände i Irak.
Det är värre med mina föräldrar. De har visserligen trivts och arbetat hela tiden här i Sverige – pappa på Alfa Laval och som egen företagare och mamma är fortfarande barnskötare. Men de har mer bitterhet kvar, bitterhet över att de inte kunde vara kvar i det land där de föddes, växte upp och har sin historia.
Hur är det nu?
– Ännu värre än när vi lämnade för 30 år sedan. I dag vet ingen vem fienden är. Det är omöjligt att återvända.
Hur ser din framtid ut?
– Jag har många mål kvar att uppnå. Jag vill fortsätta göra nytta i Sverige och framöver skulle jag vilja jobba inom FN för att kunna påverka världsfreden och försöka återskapa det samhälle vi en gång haft.