Vi fick nys om att Lennart Eriksson skrivit något memoarliknande om sitt långa liv som sotare och efter att ha läst den 24 sidor långa och härligt underhållande berättelsen kontaktar jag sotarveteranen ute i Stora Sundby.
– Jaså du gillade berättelsen, det var väl roligt. Jag har skrivit den till mina åtta barnbarn och tio barnbarnsbarn för att de ska förstå hur farfar hade det under ungdomsåren. De tror ju inte att det är sant det jag berättar, säger Lennart och bjuder hem mig till huset sitt på landet.
Väl på plats hos Lennart står det smörgåstårta och bakverk på bordet och under vår fikastund berättar han om svunna tider.
– Efter åttaårig folkskola började jag som rörmokarlärling, men slutade redan efter tre månader. Det var stenhårt jobb och jag blödde näsblod av överansträngning nästan varje dag, säger Lennart.
– Att jag därefter sökte som sotarlärling var ingen slump, det var det enda yrket jag snackade om efter att Arvid Blomqvist varit hemma och sotat hos oss när jag var i femårsåldern fortsätter han.
En dag tog Lennart mod till sig och traskade iväg till skorstensfejarmästaren Sven Blomqvist och ringde på dörren.
– När han frågade om jag var höjdrädd svarade jag att jag brukade dyka från 15-metersställningen vid Tunaforsbadet varpå han välkomnade mig till nya jobbet på måndagen efter, säger Lennart.
Som yngst och nynas i den sju man starka arbetsstyrkan fick Lennart veta att han levde.
– Varje morgon fick jag bära upp alla våra sju cyklar och allas arbetsredskap och efter jobbets slut upprepades proceduren. Sen var det mitt jobb att gå till affären och köpa snus, cigaretter, läsk och godis till hela gänget, säger Lennart som givetvis fick duscha sist av alla.
Han berättar även om de snytingar han fick när någon överordnad inte var nöjd med hans arbetsinsats eller när han gick upp jämte sin boss när de gick mot allsköns jobb.
Det låter ju nästan som du var deras slav!
– Ja, det kan man väl nästan säga, man fick sina rapp, men allt det där fick ju, som du vet, ett slut när "Långanders" började jobba hos oss.
Jo, jag som läst memoarerna vet ju det.
Lennart blev själv skorstensfejarmästare så småningom, en snäll sådan som aldrig spöade sina sotarlärlingar.
– Nej du, smådjävlats har man väl gjort kompisar emellan, men aldrig att jag slagit någon, intygar Lennart.
Totalt blev det 50 år i sotningsbranschen för Lennart Eriksson och många fina år fick han med sin hustru Rut.
– Rut var en fantastisk kvinna och vi fick 55 år tillsammans innan hon gick bort 2003, säger Lennart.
– Men nu har jag en särbo i Nina sedan ett par år tillbaka, hon bor här i närheten, avslöjar han.
Memoarerna plitade Lennart ned när han var 75 år och det var inga problem att få sitt liv på pränt.
– Tankarna gick rakt ut i armen när jag började skriva, raderna bara kom utan vidare, säger Lennart och bjuder på en påtår.
Innan jag lämnar honom visar han ett papper där han skrivit ner de ord han lärt sig i sotarspråket.
– Sotarspråket används inte längre, åtminstone inte här i trakterna. Jag har skickat den där ordlistan till Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund i Stockholm och de var tacksamma över att få den, säger Lennart.
Vilken härlig farbror och vilken härlig historia han har att berätta – ni som är intresserade av memoarerna får väl höra av er till Lennart.