Han är en upptagen man, så Per Gessle vill sköta intervjun inför sin 55-årsdag via mejl. Han skriver svaren på frågorna i sitt arbetsrum i Halmstad som är "väldigt behagligt, tyst, nästan meditativt". Där finns några fotografier, gitarrer och en svart flygel. Utanför de halvmåneformade fönstren ser han nakna vintergrenar svaja. "Ställer jag mig upp så ser jag havet och skummet från vågorna. De är mindre än hundra meter bort."
Sedan Per Gessle slog igenom med Gyllene Tider 1980 har han varit en centralgestalt inom svensk musik. Med Roxette, duon han bildade tillsammans med Marie Fredriksson 1986, erövrades världens topplistor och arenor. Men den mest omvälvande händelsen i hans liv var ändå av mer vardaglig karaktär. När Per Gessle var 38 år föddes sonen Gabriel.
– Oj. Jag kommer knappt ihåg hur det var innan han fanns. Innan man har barn själv så förstår man inte hur stort det är. Allt förändras. Man blir mer mänsklig och således också mer sårbar. Man bryr sig helt plötsligt om vanliga saker som skolväskor, cykelhjälmar, undulater och Grand Theft Auto 5, skriver han.
Hur går det att kombinera papparollen med rollen som världsartist?
– Jag är absolut ingen världsartist när jag är hemma, jag lovar. Gabriel är inte så lättimponerad. Vi har alltid varit en helt vanlig familj. Så har det känts i alla fall.
Under Roxettes världsturné 2011-2012 spelade bandet i 46 länder inför 1,5 miljoner konsertbesökare. Och i somras blev det ännu en succérunda i Sverige med Gyllene Tider. Grunden till Per Gessles karriär lades redan i sex-sjuårsåldern. Det var då han upptäckte popmusik.
– Det var det enda jag var intresserad av. Skivomslagen, de magiska gitarrljuden, de konstiga eko-effekterna, melodierna, drömmarna. Jag blev en typisk nörd. Förtrollad.
Som tolvåring började han skriva dikter och texter och några år senare kom låtarna.
– Jag har alltid försökt skriva texter och musik som jag själv förstår och gillar. Jag brukar följa min magkänsla.
Det har han gjort rätt i. Roxette har sålt över 75 miljoner skivor. Och även om han hellre "gråter i en Jaguar än i en buss" så är drivkraften inte pengar.
– Jag gillar att sitta vid ratten och att bevisa för mig själv att jag kan om jag vill. Allt handlar om motivation. Jag kände mig ganska utanför och osynlig när jag växte upp och det har antagligen gjort mig fokuserad och viljestark som vuxen.
Eyal Sharon Krafft/TT