Lilla Julia var beräknad till den 3 augusti, men Erika var inställd på den 1:a.
– Varför vet jag inte riktigt, men Benjamin var beräknad till den 3 juni för tre år sen och kom den 1:a och då tyckte jag det var lite roligt att även barn nummer två skulle komma den 1:a.
Och så fick det bli. 00.50 fredagen den 1 augusti är lilla Julia född, 3.364 gram tung och 50.5 cm lång.
Men inte på det sätt som familjen tänkt.
Erika hade i stället pratat med en så kalla Aurorabarnmorska inför Julias ankomst.
– Jag hade bearbetat Benjamins förlossning, som inte var den bästa och den här gången tänkt igenom hur det skulle kunna bli bättre, bestämt smärtlindring och allt.
Smärtlindring blev det inget av med, varken före, under eller efter förlossningen.
Hur känns det nu med facit i handen?
– Det känns ändå bra att det gick så fort och slutade lyckligt. Visst var jag orolig hur det skulle gå för Julia. Det gjorde förstås också fruktansvärt ont att föda fram henne och jag skrek mycket under de 20 minuter som krystvärkarna pågick med ungefär en minuts mellanrum. Grannarna borde ha blivit oroliga, det lät säkert som om någon höll på att bli mördad . . .
Erika hade känt lite förvärkar i början på föregående vecka efter att de varit på marknaden i Malmköping den helgen. På torsdagen den 31 juli hade hon hållit igång ordentligt och badad, handlad, slängt soppor, tvättat bilen, städat toaletterna och även varit ute och gått flera kilometer.
Medvetet för att få igång förlossningen?
– Ja, lite så var det.
Benjamin somnade tidigt den kvällen, Jimmy och Erika gick också och lade sig, men sen gick Erika upp på toaletten och kände diffusa värkar, men visste inte om de var riktiga.
– Det var vid midnatt ungefär. Vi packade väskan, ringde efter min mamma Pia som skulle vara barnvakt åt Benjamin, ringde förlossningen och sen gick jag till handfatet igen och borstade tänderna. Då kände jag att det var krystvärkar och inte förvärkar. Det kändes som om jag inte skulle kunna förflytta mig, jag försökte, men kom bara till trappan...
Sen verkar det mesta vara som en "töcken" för tvåbarnsmamman Erika. Hon minns inte riktigt utan kunde bara underkasta sig naturens gång.
Maken Jimmy hämtade filtar, handdukar och sa åt Erika och lägga sig ner på farstutrappan. Mamma Pia ringde 112. Sen fick hon följa SOS-alarms instruktioner hur Jimmy skulle agera.
– Jag hörde bara hälften av instruktionerna, eller ännu mindre, för Erika skrek så mycket. Men jag hörde i alla fall att jag skulle vara noga med att hålla en hand om pannan på barnet så att inte skulle komma för snabbt, säger han. Och jag tänkte själv mycket på att hålla koll så inte navelsträngen var lindad runt halsen på Julia. Det var den inte.
Det finns tre hankatter vid Björnkärr, Charlie, Teo och Teddy, som var väldigt nyfikna vad som pågick och som var framme flera gånger och kikade.
Jimmy fick även sjasa iväg dem.
Ambulansen kom runt tio minuter efter att Ericas mamma ringt. De klippte navelsträng, tog hand om mamma och barn som fick åka med sirener till Mälarsjukhuset även om det inte var någon fara, men för säkerhetsskull. Moderkakan hade då också kommit ut.
– Ambulansmännen bad om en påse att lägga den i, för den ska kontrolleras så den är hel, fortsätter Jimmy. Jag hämtade brödpåsen som vi köpt bröd i på under Malmamarken tidigare i veckan. Det hade nog bagaren som sålde brödet inte tänkt att påsen skulle användas till . . .
Hur tog du händelsen?
– Av någon anledning höll jag mig lugn hela tiden (ja Jimmy är väldigt lugn och trygg säger Erika berömmande) och försökte göra så rätt jag kunde. Men när jag satt i bilen efteråt och körde efter ambulansen, då började benen och hela kroppen darra . . .
Ja, visst var det en chockartad upplevelse för familjen. Det känns tydligt "vibbar" av det i huset. Men allt gick bra. De är alla inblandade förstås tacksamma, stolta och lyckliga över.