Efter kriget var svenska delegationer i Südettyskland för att jaga arbetskraft och en dag knackade de på dörren hemma hos Ottilia och Jaroslav.
– Jag hade läst lite om Sverige i skolan och vi beslutade oss för att ta chansen att flytta norröver, säger Ottilia.
Väl i Sverige hamnade de unga tu i Eskilstuna där makarna fick jobb på Fil-Öbergs.
– Men jag var gravid och efter fyra månader i Sverige var det dags att föda, säger Ottilia som fick en smärre chock över förlossningsresultatet.
– Så var det, att jag hade två barn i magen hade jag nämligen inte en aning om, säger Ottilia och skrattar.
Efter förlossningen frågade barnmorskan om de nyfödda gossarnas namn – något Ottilia inte tänkt på – så rent spontant svarade hon Jaroslav och Bernhard – och så fick det bli.
– Jag kunde ju knappt någon svenska och förstod inte riktigt vad hon menade när hon ropade "namn-namn".
Herrskapet Srsen arbetade på Fil-Öberg fram till pension och på fritiden har Ottilia läst väldigt många böcker, ägnat sig mycket åt handarbete och huserat en hel del i köket.
– I dag klarar jag inte av läsning och handarbete, men dagarna går ändå – jag bakar, lagar mat och är ute och promenerar, säger Ottilia.
Du verkar vara pigg och rask – stämmer det intrycket?
– Jag har mina solskensdagar, men ibland regnar det...
Hur tänker du kring ert beslut att emigrera så här med facit i hand?
– Jag har aldrig ångrat flytten hit.
Barnbarnet Sara sitter med vid bordet när vi träffar Ottilia en knapp vecka före bemärkelsedagen och hon hjälper till när vi ber Ottilia beskriva sig själv.
– Farmor är omtänksam, snäll och väldigt duktig i köket, säger Sara och klappar om vår jubilar.
– Och du är ännu bättre i köket, kontrar Ottilia.
Radhuset i Lundby köpte familjen när det var nybyggt 1961.
– Vi har bott här sedan dess och trivs väldigt bra. Det är fina lägenheter och vi har bra grannar, intygar Ottilia.
Hur har du och Jaroslav fått kärleken att blomstra i 68 år?
– Ja du, det har inte varit en dans på rosor varje dag, men vi har tagit hänsyn till varandra och haft det bra.
Hur känns det att fylla 90 år?
– Det känns konstigt – jag fattar inte att man kan bli så här gammal.
Att fylla år på julafton har aldrig varit något bekymmer för vår jubilar – inte som ung eller nu på äldre dagar.
– Nej, det är ju som det är. Som liten fick man inte så många presenter eller julklappar, men jag fick nog dubbla eftersom jag fyllde år också.
90-årsfirandet med barn, barnbarn och barnbarnsbarn gick av stapeln redan den gångna helgen.