Sin bakgrund tycker Ildiko hon har nytta av i sitt jobb som diabetessjuksköterska på Vårdcentralen Smeden i Eskilstuna.
Hon är stolt över sitt jobb, kan identifiera sig med sin yrkesroll och tycker absolut hon hamnat rätt.
– Jag älskar möten med andra människor. Vart och ett är unikt och man får vara både intuitiv och innovativ för att mötet ska bli det bästa för patienten. Alla är vi olika.
När bestämde du att bli sjuksköterska?
– Jag kände redan hemma i Rumänien att jag ville jobba med människor. Mamma var cellist och pappa arkitekt och jag spelade också cello, men hade aldrig energin som krävdes för att öva så mycket att även jag kunde satsa på musiken.
Musik och annan kultur var ändå en viktig del under din uppväxt?
– Ja, absolut. Folkmusikrörelsen i Rumänien och Ungern började någon gång på 1970-talet. Alla unga studenter började intressera sig för den, de ordnades danskvällar med levande musik, alla byar hade egna orkestrar, många hade också abonnemang på teatrar.
Det var så du träffade din man Lajos?
– Ja. Hans pappa och min mamma var kollegor i orkestern. Jag var en sommardag 1983 på dans där han spelade. I en paus stod han bakom mitt bord där jag satt och "försökte bli av" med mitt sällskap. Jag frågade vad klockan var och Lajos svarade bakom mig. Sen följde han mig hem.
Men unga paret Toro – och många med dem – förföljdes mer och mer som ungersk minoritet i Rumänien under Ceausescus tid. Flykten gick genom Ungern och Österrike och efter 13 månader slutade den i Sverige.
– För en vän i Lajos orkester hade flyttat till Sverige och Eskilstuna och min ena syster var på väg till Sverige så det avgjorde att även vi hamnade här 1987, fortsätter Ildiko.
Det blev rätt?
– Ja, absolut. Vi har aldrig släppt våra rötter, men samtidigt lever vi inte i det förflutna.
Ildiko säger också att hon alltid har försökt följa sitt hjärta genom livet, följt sin intuition.
– De gånger jag nonchalerat min inre röst har det inte blivit bra.
Ildiko inledde sin utbildning till sjuksköterska när hennes båda döttrar, Boróka och Orsi, var fem, respektive sex år.
– Då började jag på sjuksköterskeprogrammet på Mälardalens högskola.
Sen fick hon jobb på Mälarsjukhusets dialysavdelning, men raskt intresserade hon sig för distriktssjuksköterskerollen, eftersom hon praktiserat på Ekeby vårdcentral.
– Jag byggde på med den ettåriga utbildningen och senare specialiserade jag mig även på diabetesvård.
Skiftinge vårdcentral och omnejd var Ildikos arbetsplats under många år. Sedan tre år tillbaka är hon stationerad på Vårdcentralen Smeden.
Hur tänker du framåt?
– Visst åker vi gärna tillbaka till Ungern och Rumänien i dag och jag kan tänka mig en framtid som pensionär halva tiden i Ungern och halva i Sverige. Men det blir nog mina egna barns framtid som får styra lite. För om och när de bildar familj vill jag vara nära eventuella barnbarn.
Känns det bra att fylla 50?
– Ja, absolut. Jag står med båda fötterna på jorden, står för mina åsikter och kan ärligt säga att jag är nöjd med det jag och familjen åstadkommit i Sverige. Jag skulle inte vilja vara 25 igen.