Mötesplatsen för intervjun blir hennes favoritställe på Köpmangatan, hos Håkan på Café Bönan.
Dagsläget?
– Bara jag kommer ur sängen så brukar resten ordna sig, säger Monica och ler.
Hon föddes som sagt på ett barnhem, men bara någon vecka gammal kom hon till föräldrar i Alingsås som adopterade henne och hon fick en fantastisk barndom.
Träffade du aldrig din biologiska mamma?
– Jo, jag spårade upp henne och fick på köpet en halvbror, också född 3 februari, fast långt senare.
Efter skolan var Monica au-pair i London en sommar och fick smak på livet utanför Alingsås.
– Jag arbetade i polisväxeln i Mölndal en tid, bestämde mig för att bli polis och sökte polisskolan. Jag var en av tre kvinnor i klassen, säger Monica som började sin praktiktjänst i Eskilstuna, fortsatte i Nyköping, men sökte tillbaka till Eskilstuna där det alltid var fin stämning och fantastiska kollegor.
Under de första åren blev det fotpatrullering, jobb som radiopolis och spanare, men från 1976 arbetade Monica som vålds- och sexualbrottsutredare.
– Eskilstunamodellen blev känd över landet för att vi hade tvärprofessionellt samarbete när det gällde brott mot barn. Eskilstuna ligger fortfarande långt framme, men annars ser jag ju hur barns rättsskydd krackelerar från norr till söder.
Monica slutade vid polisen 1993 för att föreläsa både inom och utom landets gränser och i tio år var hon krönikör på denna tidning. Vår jubilar har även hunnit med en tid som lärare och kommissarie på Polishögskolan och var på vippen att få vidareutbildning på FBI.
– Jag hade en väninna som jobbade på FBI, sökte dit och blev antagen, men det rann ut i sanden när jag träffade mitt livs kärlek, förklarar Monica.
Han heter Peter Lannes och de har hängt ihop sedan slutet av 70-talet.
– Peter betyder klippa och han är verkligen min klippa i tillvaron. Och klösbräda, brukar han säga. En vardagsrolig man som låter mig vara som jag är, beskriver hon.
Monica har fått många rosor och utmärkelser genom åren, men har även blivit ifrågasatt.
– Så är det, kämpar man för barn får man alltid några vuxna emot sig. Debatten är viktig och ska föras sakligt, men jag har haft en klick aggressiva personer, inte många men enträgna, som gärna hetsar på nätet. Annars är jag omgiven av goda och kloka män.
Monicas bok "Mot dessa våra minsta" har tryckts i fyra upplagor och går allt enligt planerna blir det fler böcker.
– Jag har manus på gång, säger hon.
Att det finns underlag för ett antal böcker råder det inga tvivel om – Monica har mött människor från alla samhällsklasser – professorer, pedofiler, prinsessor, prostituerade och varit med om saker som få andra.
– Jag har levt i den bästa och värsta av världar – jag har tagit del av fruktansvärda händelser och mött många helt otroliga människor, särskilt barn, överlevare. Jag har även haft förmånen att träffa Astrid Lindgren några gånger. Tänk om hon levt i dag, hon hade behövts mer än någonsin, säger hon.
Monica är stolt över att ha varit med och förändrat synen på barnsexhandel. På 90-talet var hon och en kollega i Thailand för Rädda Barnens räkning.
– På vårt initiativ greps en 66-årig svensk pedofil på bar gärning, men han lyckades fly med ambassadens hjälp. Dock lagfördes han i Sverige med hjälp av bland annat Ecpat och fick fängelse.
– Stolt är jag också över att få vara Hedersvuxenvän i Worlds Children´s Prize, barnens Nobelpris. Världens bästa freds- och demokratiprojekt som når miljoner barn och utgår från Mariefred.
Hur känns det inför 70-årsdagen?
– Triumf att finnas till – jag har gått igenom två canceroperationer och är glad att jag lever. Fast lite antik inser jag att jag är.
– Jag håller nämligen för munnen när jag gäspar och plockar upp kläder som ramlat ner från snurrorna i affären. En något berusad yngling kallade mig 60-plus-russin när jag klagade lite. Nu är jag snart ett ännu värre russin, skrattar Monica.
Blir det något firande?
– Nej, bara ett litet hemligt.
Under promenaden tillbaka mot redaktionen tänker jag att – "jisses vad mycket den kvinnan har varit med om här i livet".
Så skriv på nu Monica!