Birgith och jag bor i husen bredvid varandra på Stenkvistavägen och båda två huserar på nionde och högsta våningen.
– Jag har bott här i 15 år och trivs bra, det känns skönt att ha lite utsikt över bygden. Här tänker jag vara kvar tiden ut, säger vår jubilar och bjuder mig ner vid köksbordet.
Det är något rörigt där hemma och högar med papper, gamla protokoll och annat syns runt om i lägenheten.
– Under OS var det tv-tittande för hela slanten, men nu har jag börjat inventera. Det är gamla papper och album som ska sorteras och en massa kläder som ska iväg till Myrorna. Jag vill inte att någon annan ska behöva rota i det här den dagen jag lämnar in, förklarar Birgith.
Huvudet är definitivt på skaft och hälsan är det heller inget fel på.
– Det är knäna som är problemet, jag har svårt att gå utan rollatorn och måste ha hjälp när jag ska ta mig ut, konstaterar hon kort.
Att Birgith är en meriterad kvinna råder det inga som helst tvivel om – som ung representerade hon Sverige i såväl handboll som friidrott, hon är dubbel svensk mästare med Guif, nordisk mästare i handboll, blev Stor grabb 1956, har tagit mot Eskilstatyetten, erhållit Riksidrottsförbundets högsta utmärkelse och blev Guifs första och hittills enda kvinnliga ordförande som 29-åring – bara för att nämna något.
Vad är du mest nöjd med rent idrottsligt?
– Att vi värvade trefaldiga världsmästaren Karl-Erik Stockenberg och Nappe Kärrström 1958. En duo som vände ut och in på alltihop och vi vann division två direkt innan vi gick upp i högsta serien via kvalseger mot Bolton.
Är det något du ångrar här i livet?
– Nej – ingenting jag kan komma på i alla fall, möjligen är det minnet som sviker i det avseendet (skratt).
Att Birgith har ett lika nära som kärt förhållande till Bobban Andersson med familj är ingen hemlighet.
– Jag har känt Bobban sedan han var tre år och har umgåtts med familjen i många år. I går pratade jag med Linn i telefon och Robin ser till att jag får hem mina matvaror, säger Birgith och strör beröm över tvillingarna Andersson.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag ser mig nog som en ganska snäll och social människa som kan vara bra på att lyssna. Samtidigt är jag bestämd, jag vet vad jag vill och är van att fatta beslut.
Hon talar mycket och gärna om sitt kära Guif och poängterar det fantastiska jobb alla ungdomsledare, veteranklubben och Röda Havet lägger ner och glömmer inte heller sponsorernas viktiga betydelse.
– Jag ser fortfarande alla hemmamatcher och som hedersordförande är jag med på styrelsemötena varje månad. Jag måste ju ha koll på vad de gör, säger hon och skrattar.
Kan det bli SM-guld till våren tror du?
– Killarna går bra just nu och jag hoppas verkligen de kan gå hela vägen den här gången. Om de fortsätter att visa glöd och glädje kan det bli så.
Nu ska hon fylla 85 år, men det är inte särskilt märkvärdigt i släkten Kihlström.
– Många av mina förfäder har uppnått hög ålder och jag kan ju alltid hoppas att jag fått lite av deras gener.
Blir det något firande?
– Det blir fika i Raststugan ute i Vilsta - mellan 15 och 18 på tisdag eftermiddag. Alla vänner och bekanta är välkomna.
Innan jag tackar för mig börjar vi gräva i Birgiths bilder och papper där på köksbordet – tro mig, det är material för ett flertal böcker – och Birgith berättar om hur hon blev intervjuad av legendaren Torsten Tegnér efter en friidrottstävling på Zinkensdamm och en annan gång när hon var med i Sportspegeln med Bengt Bedrup.
Snacka om att få sig en historielektion.
– Du är givetvis också välkommen till Raststugan, ropar Birgith innan hissdörren slår igen.
"Färgstark som få och en kvinna som onekligen vet vad hon vill", tänker jag på min cykelfärd mot redaktionen.