Vi fick ett tips om att Eskilstunas allra första kvinnliga busschaufför skulle sluta köra och efter ett par påringningar fick vi Annika att, om än något motsträvigt, ställa upp på en liten intervju.
– Är det verkligen något att skriva om, undrar hon småbuttert när vi träffas.
Klart det är.
Annika är född och uppvuxen på Gotland, men hon lämnade ön för huvudstaden och redan 1971 gick hon en busschaufförskurs i Stockholm.
– Jag var tillsammans med en busschaufför på den tiden och var samtidigt arbetslös så jag gick den där kursen, säger hon.
Det dröjde dock ytterligare fyra år innan hon började arbeta i yrket – och då i Eskilstunas som stadens första kvinna bakom ratten i stadsbussarna.
– Jag minns fortfarande den där turen mellan Sal och Hyndevad. Och jag var inte ett dugg nervös, intygar hon.
Inför jungfruturen var Eskilstunas båda tidningar på plats för att göra rejäla reportage om den historiska händelsen.
– Det där var något jag hade kämpat för och det var givetvis jättekul att det uppmärksammades, säger Annika och påpekar att dåvarande chefen inte var direkt vrålförtjust över att få kvinnor i chaufförsstallet.
Hennes dåvarande chaufförskarriär blev dock inte särskilt lång.
– Nej, jag hade ju småbarn då och det var svårt att kombinera med skiftjobbet, konstaterar Annika som i stället startade två servicebutiker i Eskilstuna och jobbade extra inom vården under många år.
Först i slutet av 90-talet var hon tillbaka bakom ratten och de sista 13 åren har hon jobbat kvälls- och nattskift som chaufför.
– Det har varit toppen att slippa tidiga morgnar, säger Annika och skrattar.
Hur har jobbet förändrats sedan 70-talet?
– Arbetstiderna är sämre nu, tidsschemat är pressat och det finns betydligt fler chefer i dag. Förr hade vi delade pass, umgicks mer och satt ofta och spelade kort på rasterna.
Har du varit med om någon otäck krock eller liknande?
– Jag har blivit påkörd en gång, men det var inte mitt fel. 2004 blev jag hotad med kniv och rånad på kassan av två unga killar, det var riktigt otäckt. Dagen efter rånade samma killar en kollega till mig, men då åkte de fast.
Hur var sista turen på nyårsnatten?
– Jag jobbade till tre på morgonen och det var väldigt lugnt.
Vad kommer du att sakna mest?
– Den sociala biten med resenärer och kollegor. Jag har många kollegor från andra länder och de är väldigt duktiga och roliga att jobba med.
Vad ska du göra som pensionär?
– Umgås med barn och barnbarn – och fiska mera, jag har alltid gillat fiske, säger Annika – fortfarande på klockren gotländska.