Den gångna helgen träffades ett 30-tal av familjerna i den rikstäckande Dysmeliföreningen i Vilsta i Eskilstuna för en mängd aktiviteter. Men kanske framför allt för gemenskap, eftersom alla är i samma livssituation.
– De här sammankomsterna är jätteviktiga för oss i vår familj, säger Anna-Mia Pettersson, Torshälla. De vill man absolut inte missa. Det ordnas även sommarläger och andra sammankomster.
Hennes yngsta, Elliot 10 år, föddes med dysmeli, saknar vänster underarm, men har en tumme.
– Elliot använder ibland en protes för att han ska kunna cykla och göra annat där det krävs att han kan greppa med handen, fortsätter Anna-Mia. Protesen styrs av hans överarmsmuskler.
Hur var det när han var liten?
– Det är klart att det här har påverkat hela familjen.
I familjen finns också storasyskonen Oliver, 12, och Johanna-Louise, 16.
– Allt tar mycket längre tid för honom, som att knyta skorna och ta på sig till exempel. Men vi har försökt att inte hjälpa honom för mycket, för vi kommer ju inte att finnas kring honom hela tiden. Han måste lära sig själv. Det är spännande att se hur han löser situationer, vi andra familjemedlemmar brukar också försöka göra saker med en hand för att öka förståelsen.
Elliot verkar inte bry sig så mycket om sin saknade vänsterarm. Vi får en kort pratstund med honom mellan en handbollsmatch den gångna helgen:
Hur är det att vara här?
– Jättekul, jag har många kompisar i föreningen som jag får träffa nu.
Idrottar du mycket?
– Jag, jag spelar handboll i Guif (målvakt) och fotboll i City.
Just aktiviteterna i Vilstahallen den gångna helgen stod under ledning av Tommy Flodman ett 20-tal elever från Stålforsskolans handbollsklass, åk 9, för. De agerade ledare när det hoppades hopprep, spelades innebandy, handboll och gjordes volter på madrass.
Samuel Bumber, 15 år, var en av ungdomsledarna:
Hur är det att vara här?
– Bra på alla sätt. Och man tänker mycket på hur bra man har det när man inte har dysmeli. Jag ska sluta klaga på skavsår och annat efter att ha varit med här, säger Samuel.
Uppe vid Sporthotellet pysslades det, det bjöds på föreläsningar och mycket annat. Mamma till 5-åriga Ida Eriksson från Sundsvall kom till exempel ner till Vilstahallen och provade en ny handprotes som demonstrerats under en föreläsning på sin dotter, en ny med inbyggd värme för att Ida har så dålig cirkulation i sin arm och ofta känner sig kall.
Ida provade snabbt mellan hopprepshoppen och kastade sen tillbaka protesen till sin mamma. Hon hade inte tid . . .