Mary verkar vara en lågmäld kvinna utan stora krav och hon tycker inte man behöver berätta så mycket om hennes liv. Men har man levt ett sekel så är det väl ändå på sin plats kan tyckas? Det är hon trots allt bekväm med.
Mary föddes ju redan 1914, samma år som första världskriget bröt ut. Under det andra världskriget blev hennes man Sven (som avled 2002) inkallad och låg i Östersund. Själv var Mary aktiv i civilförsvaret under samma period och då också nybliven mor till en liten dotter som föddes 1942. I dag finns också två vuxna barnbarn, pojkar, som tillhör familjen. Ett av barnbarnen bor i Los Angeles och har nu kommit hem för att fira mormor. Det uppskattar förstås Mary.
— Det kändes viktigt då att engagera sig i civilförsvaret under kriget, fortsätter hon.
För Mary har alltid varit en engagerad kvinna, samhällsintresserad och föreningsaktiv. Hon har tyckt om det livet. Och hon har tyckt om sitt arbete.
— Min första förening var i godtemplarna här i Torshälla. Gick med i ungdomslogen, främst för att de hade så mycket verksamhet för de i min ålder. Vi ungdomar hade roligt.
IOGT-byggnaden finns förresten kvar bara ett stenkast från Lilla gatan där Mary bor i dag.
På samma plats, i lägenheten där hon nu bor, var hon förresten med sin far och satte potatis när hon var barn!
— Ja, det är ett litet roligt sammanträffande. Jag bodde precis här mitt emot när jag var barn, i ett rött timmerhus då, fortsätter Mary och pekar mot en rosa hus snett över gården.
Snett emot åt andra hållet ligger hembygdsgården, Bergströmska, dit Mary ofta går på somrarna.
— Där finns äppelträdet kvar som jag minns som barn och där det föll melonstora äpplen ifrån på somrarna... Trädet måste alltså vara minst 100 år . . .
Mary föddes som nummer två i en syskonskara på fem bestående av två systrar och tre bröderna. Bröderna är borta, men lillasyster Greta, 95, finns i livet och bor också kvar i Torshälla.
— Vi ses inte så ofta, för hon har lite svårt med rörligheten, men vi hörs på telefonen var och varannan dag. Och min dotter bor i villan här i Torshälla där min man och jag tidigare bodde.
Mary har alltså alltid varit Torshälla trogen hela livet. Hon gick i kyrkskolan och ville sen studera vidare så det blev Eskilstuna handelsskola. Mellan åren 1931-33 jobbade hon på rådhuset i Torshälla där Erik Wahlberg var borgmästare.
— Jag skrev mycket protokoll och hade hand om olika ärenden, minns Mary. Det var ett bra jobb och Erik Wahlberg var mycket trevlig.
Senare blev det administrativt arbete på Systembolaget, först i Torshälla och så följde hon med när bolaget "tvångsförflyttades" till Eskilstuna.
Hon gick i pension 1979.
Tidigt gick Mary också med i SSU, redan som 16-åring.
— Jag var inte aktiv i partistyrelsen, men jag har röstat i alla år. På samma parti.
Mary tycker dock att det inte är så stora skillnader på politiken mellan partierna i dagens Sverige som det var på hennes tid.
Du är fortfarande samhällsintresserad?
— Ja, absolut. Jag läser tidningar och ser mycket på tv.
Det fungerar att läsa?
— Ja, men visst börjar jag se lite sämre.
Och Mary har varit mycket aktiv i kyrkan i Torshälla. Hon började som kyrkvärd redan på 1950-talet. Ännu är hon med i kyrkans arbetskrets och samtalsgrupp. Röda Korset fick också tidigare hennes engagemang.
Hur känns livet. Finns det något årtionde du minns särskilt, eller tycker var särkilt bra under de 100 år som gått?
— Nej. Jag tycker det bara har rullat på. Och jag har trivts hela tiden. Jag är förresten dålig på årtal, det har jag alltid varit, minns händelser, men inte år. Men visst var det väldigt märkvärdigt när vi fick vattenledningar och slapp hämta vatten i brunnen.
Inget att klaga på?
— Nej. Det finns så många som klagar. Men jag tycker inte jag har något att klaga på. Hemtjänsten kommer hit två gånger om dagen, jag får bland annat hjälp med mina stödstrumpor som jag inte klarar själv. Men annars klarar jag mig, även om jag inte går ut så mycket nu för tiden.
Något tips på hur man blir 100 år?
— Nej, vad skulle det vara? Jag har aldrig rökt. Min mor lagade mycket mat med grönsaker när jag växte upp, det var lite ovanligt på den tiden. Men annars vet jag inte. Jag har levt som vanligt, varit nöjd.
Ja, kanske är det just det, att känna glädje, delaktighet och förnöjsamhet i vardagen som är en av många livsnycklar?