En ny relation har fått honom att förändras.
– Det är en ynnest att få känna kärlek på det här sättet som jag gör till Eva, säger han med inlevelse i blicken när vi ses. Jag har levt ensam i många år och trodde att det så skulle förbli innan jag på min födelsedag för precis två år sedan träffade henne.
Då var Heikki 58 och Eva 36.
– Det är ju ingen paradgren precis bland oss finska män i min ålder att prata om sina känslor, fortsätter Heikki.
Men Eva tycks ha öppnat dörren, släppt på spärrarna fått Heikki att plocka ner "garden". Heikki är dock medveten om att åldersskillnaden, 22 år, är något att försöka förhålla sig till på bästa sätt, både nu och i framtiden. Det jobbar båda med.
– Och därmed heller inte sagt att jag haft kärlekslösa relationer tidigare, fortsätter han. Men vid den här tiden i livet reflekterar man kanske på ett annat sätt. Och jag känner mig inte hetsad av att vara på ett visst sätt, prestera i arbetslivet, göra karriär, utan jag kan luta mig tillbaka och vara nöjd med det jag gjort. De existentiella frågorna får därmed också större utrymme.
Tänker du även på tro/andlighet/livets mening?
– Ja, och jag är helt på det klara med vad som är tro för mig. Jag behöver ingen kristendom och kyrka eller islam och moské. För mig är det naturen som är mitt andliga tempel. Där hittar jag kraften.
Men med tanke på din yrkeskarriär, har du inte haft nära till känslorna även då?
– Jo, på sätt och vis. Men jag har ändå för det mesta valt att hoppa över staketet på den lägsta punkten när det blivit för jobbigt.
Heikki Pohjolainen beskriver sig som en arbetargrabb som har gjort en klassresa. Han växte upp i Helsingfors och kom till Sverige och Eskilstuna med sin familj som 9-åring med allt vad det innebär att vara finsk invandrare och inte kunna språket. Han började i Hällby skola. Där var han senare med och sådde fröet till att Hällby fritidsgård byggdes.
– Jag jobbade också som en av de första ungdomsledarna där sedan jag gått ut VVS-programmet på Rekarne, fortsätter Heikki.
Men han har aldrig jobbat som rörmokare, utan han kände direkt att det var socialt arbete han ville ägna sig åt. Redan som 24-åring fick han fast jobb på socialtjänsten i Eskilstuna. Där jobbade han på missbruksenheten och som fältassistent bland annat.
Några av de projekt han är stoltast över att ha deltagit i är till exempel Amanda-projeket för tjejer mellan 16-24 år som behövde hjälp att komma ut i vuxenvärlden. Han var under en tid också institutionschef för Fridegård, en sluten anstalt för unga som for illa.
– Det var en tuff tid. För det stormade mycket kring Fridegård. Bland annat hade grannar boende intill hemmet åsikter, fortsätter Heikki.
Han har också ägnat sig mycket åt politiskt arbete inom socialdemokratin genom att han har suttit i miljö- och räddningstjänstnämnden. Han har också arbetat kommunalt med stadsdelsutvecklingen i Nyfors, Lagersberg och Skiftinge bland annat. Sedan 80-talet har han också drivit eget inom social omsorg.
– Men nu sluter jag cirkeln igen och jobbar som vikarie inom kommunen. Denna gång med ensamkommande flyktingbarn.
Hur summerar du din yrkeskarriär?
– Jag ser mig som en social entreprenör som är väldigt nöjd med det jag uträttat. Jag är också tacksam för att jag haft det så bra sedan min familj kom till Sverige och Eskilstuna. Svenskarna har ett stort hjärta och Eskilstunaborna har alltid bjudit sina vänligaste leenden mot mig. Det känns därför bra att jag har kunnat bjuda tillbaka och fått vara med och bidra på det sätt som jag gjort.
De sätter etikett på dig själv som arbetargrabb, är inte det ett förlegat uttryck?
– Det kanske det är. Men i mitt fall menar jag något positivt som jag är stolt över och präglad av. Det är mina rötter.
– I dag lever jag dock ett lite "småborgerligt" liv i Skogstorp, må jag erkänna. Men det är heller inget fel i det.
Hur firar du på söndag?
– Det blir lugnt med familjen.
Din nya ålder?
– Den känner jag mig väldigt bekväm i. Och jag känner att jag har kraft i motorn fortfarande. Hoppas bara att jag har ett bra bottendrag också.