Så sent som för några år sedan var hon hundrädd. Men botade det genom att åka till Kolmården och ställa sig öga mot öga mot en varg.
– Det hjälpte faktiskt, säger hon så här fem år senare.
– Men vi tar för mycket hänsyn till vår älskade Ture i våra liv. Han får styra för mycket.
Kristina är född i tvillingarnas stjärntecken och tycker det är lite kul att mycket stämmer in på henne. Tvillingen brukar ha en vid och brokig bekantskapskrets, är social och känd för sin humoristiska och pratglada läggning. En charmig natur med glimten i ögat.
Inte underligt då att hon ägnat Eskilstunarevyn 25 år av sin fritid och gör fortfarande även om hon inte står på scenen längre, utan håller till bakom kulisserna.
Minnen från alla nummer du deltagigt i?
– Visst är det en stark känsla att lyckas få folk att skratta, men ännu starkare att få dem att gråta.
Det fick Kristina uppleva under ett nummer i revyn anno 2000 som ensemblen också tävlade för första gången i revy-SM med. Det handlade om en äldre, dement kvinna och vården. Byggde på den allvarsamma dikten; "Ser ni mig flickor."
Hur var det föreställning efter föreställning?
– Det är klart att det var speciellt. Vi grät massor under repetitionerna, sen vande man sig och det gick åt en annan koncentration för att få fram samma känsla inför varje ny publik. Min revykamrat Kerstin Ilar var den som skjutsade in mig på scenen varje gång och hon ställde alltid "kravet"; om du inte får publiken att gråta så kommer jag inte in och hämtar dig igen, då får du gå ut själv . . .
Vad känner du nu inför siffran 65 i din ålder?
– Ingenting speciellt mer än att det är en milstolpe, ett "nytt hörn att runda."
Rundat hörnet att sluta jobba efter 41 år på Försäkringskassan gjorde Kristina redan för fem år sedan. Som statligt anställd hade hon den möjligheten.
– Jag tvekade aldrig att gå vid 60. De var härligt att få vara glad och inte slutkörd när man slutade jobba.
Minnen därifrån?
– Jag lekte kontor när jag var barn, så förstås var det rätt arbetsplats för mig. Men samtidigt tänkte jag när jag var ung att jag ville jobba med handikappade barn. Det gjorde jag också på FK under många år. Hade hand om handikappförmåner och assistansersättning. Det var en spännande och rolig period. Tiden med ekonomiska brott och bidragsfusk var också spännande.
Du "blev färdig"?
– Ja, absolut. Jag kände att jag gjorde nytta under mina yrkesverksamma år.
Vad har hänt sedan dess?
– Jag anmälde mig ganska direkt att vara klassmormor i Gillberga skola. Det var roliga år. Då och då jobbade jag också åt Proffice, ryckte in när jag hade lust och sedan några år tillbaka är jag kyrkvärd. Så ägnar jag vardagstid i stället för kvällstid åt Eskilstunarevyn som min son Andreas och Sonny driver i aktiebolagsform. Från senhösten till slutet av februari är det revy för hela slanten.
Drivet finns fortfarande?
– Ja, vi är inne på vår 26:e säsong nu, men känner oss inte "färdiga" än.
– När man blir pensionär gör man också saker långsammare. Jag tycker det är skönt att ha "luft" mellan allt man gör under en dag.
Kristina tänker också mycket på att vardagen är underskattad.
– Tänk när man har jobbiga perioder i livet, vad det än må vara. Då känner man ofta; tänk om allt kunde vara "som vanligt" igen.
Ture skuttar runt oss mest hela tiden när vi ses, Kristina och jag. Sen kommer nästa stora kärlek hem efter jobbet – Sonny – och börjar stuva med ved i den ljumma eftermiddagssolen.
– Det där gillar inte jag alls att hålla på med, men Sonny älskar det, säger Kristina.
Ni är lite olika personlighetstyper?
– Ja, det enda vi är överens om är att vi inte är överens om någonting. . .
– Men det fungerar ändå?
– Ja, absolut! Det finns en passion!
Kristina berättar att när Sonny och hon träffades 1985 – med varsitt äktenskap och barn bakom sig – så pratade de om att de skulle vilja bli gamla tillsammans . . .
– Men inte trodde jag väl att det skulle gå så här fort. . . Nu fyller jag 65 (Sonny i februari nästa år) och vi är väl i alla fall på väg att bli gamla.
Ett scenario Kristina inte tycks rädas.