Daniel är född och uppvuxen i Haninge strax söder om huvudstaden och som grabb la han det mesta av sitt krut på idrotten.
– Jag lirade hockey i Vendelsö, men som tolvåring började jag cykla i CK Falken, säger Daniel när vi träffas ute i Kjula en eftermiddag två veckor före bemärkelsedagen.
Som cyklist var han inte särskilt framgångsrik till att börja med, men den unga killen gnuggade på och blev allt bättre.
– Jag blev nordisk mästare under mina två år som junior, 1991 och 1992, och körde senare i landslaget, säger Daniel som knep bronsplatsen på senior-SM 2003 och vars tuffaste tävling var en i Tyskland där de körde 160 mil på tio dagar.
– Jag hette Eriksson på den tiden och kallades för "Dojan" i cykelkretsar, fortsätter han.
Varför slutade du?
– För att satsa fullt ut hade jag varit tvungen att flytta ut i Europa och offra allt annat, jag var nog inte beredd att göra det. Dessutom hade cykelsporten en dålig stämpel och all dopning skrämde mig.
Testade du själv något otillåtet?
– Nej du, jag är verkligen mot all form av dopning.
2002 flyttade Daniel från Haninge till Granhed som ligger i trakterna kring Harpsund.
– Att vi hamnade där berodde mest på att husen var bra mycket billigare där än i Stockholmsområdet, säger Daniel och skrattar.
Att han numera bor i Kjula är helt och hållet Lindas fel – en tjej han träffade på nätet 2008.
– Både Linda och jag hade två barn och ett sprucket äktenskap bakom oss och var väl lite försiktiga till att börja med, men det stämde perfekt redan vid första träffen och jag hann bara bo åtta dagar i min nya lägenhet innan vi blev sambos, säger Daniel.
18 maj 2012 vigdes de tu vid raukarna på Öland och i dag består familjen av åtta personer då deras kärlek utmynnat i två gemensamma barn.
Blir det du och Linda tiden ut nu?
– Ja garanterat, vi vet att det gäller att vårda förhållandet och det försöker vi verkligen göra också.
Åren 2002-2009 arbetade Daniel som fritidspedagog på Fröslundaskolan – i dag är han förskoleklasslärare i Slagstaskolan – där han har 24 stycken sexåringar på sin avdelning.
– Det blir inte många lugna stunder, men jag trivs jättebra med jobbet.
24 barn på jobbet och sex där hemma – det låter som fullt kaos i mina öron – tröttnar du aldrig på ungar?
– Nej då, det är bara roligt och det är ju lite lättare att hålla ordning på sex här hemma än 24 på jobbet.
Vi kommer in på framtidsdrömmar och Daniel berättar att de försöker undvika att planera för alltför långt framåt då de haft hjärntumör i familjen.
– Man vet aldrig om livet tar en oväntad vändning och därför vill vi inte stressa för mycket utan försöker att umgås och hinna med våra barn.
Men det händer att de gör saker även utan barnen.
– Linda och jag var i Venedig förra helgen – utan barn – det var fantastisk avkoppling. I augusti drar vi på 40-årsresa till Cypern och när Linda fyller 40 ska vi åka till Thailand hela gänget.
Någon ångest inför 40-årsdagen finns det inte en tillstymmelse till – det känns "bara bra", intygar han.
– Det blir kalas för kompisarna på födelsedagen och sen kommer släkten hit helgen efter, redogör Daniel som trivs ute på landet och inte har någon längtan hem till storstaden.
– Det är för stressigt där, det räcker att åka dit och hälsa på ibland. Vi trivs kalasbra här i Kjula – bra skola och mycket kompisar för ungarna.
Till sist Daniel – du ser jäkligt fit ut – hur håller du formen i dag?
– Jag cyklar till jobbet då och då, tar en löparrunda ibland och tränar lite inför Å-loppet, vi är runt 20 stycken från jobbet som ska delta i årets lopp.
Vi misstänker även att de där 30 barnen ser till så att Daniel inte lägger på sig onödiga överflödskilon...