Men i fallet bröt hon sig illa i armarna, båda axlarna gick ur led och bröts sedan när de drogs tillrätta. Läkarna vågar inte operera och söva på grund av hennes höga ålder.
Efter fallet kom också en massiv hjärtinfarkt och sen lunginflammation.
Men Anna-Greta har repat sig och är imponerande klar i huvudet. Hon minns vartenda årtal och detalj från sitt innehållsrika liv som startar i värmländska Eda och snirklar sig vidare till Eskilstuna 1943.
Förmodligen kan hon tacka musiken för sin lysande livskraft.
– Ja, faktiskt, jag tror nog det, för övriga i min familj har dött redan i 70-årsåldern. Musiken har gjort att hjärnan och kroppen hållit sig igång. Jag har spelat piano näst intill dagligen sedan jag var barn.
Pianot (andra kärleken i Anna-Gretas liv jämte borgångne maken Bertil) har följt henne vart familjen än har flyttat. Nu har hon i stället för piano en elorgel inrymd i det drygt 30 kvadratmeter lilla rummet på Lagersbergsgården. Den spelar hon på jämt, får vi veta. Hon underhåller också övriga på äldreboendet.
Många Eskilstunabor lär ha stött på Anna-Greta genom åren. Framför allt mellan åren 1950 till 1990. Hon har lett åtskilliga kurser i elorgel på TBV, lett gymnastikgrupper inom Konsumgymnastiken och senare Spänstfolket – allt från barngrupper till seniorer. Och hon har synts som ackompanjerande musiker runt om i kommunen och också gjort tusentals egna arrangemang till olika instrument och uppsättningar som folk bett henne om.
Kören AG Girls, verksamma under fyra år på 1960-talet, är också hennes.
Bland mycket mer.
– Jag jobbade tills jag blev 74 år, säger hon.
Det största du varit med om inom musiken?
– När vi var med i tv, Sigges Cirkus, på 1950-talet. Jag ackompanjerade till Tunaforsflickornas gymnastikprogrammet. Jag har ackompanjerat många gymnastikuppvisningar efter det, även balett och spelat och sjungit mycket dansmusik. Har även älskat att dansa.
Lite kuriosa är också att Anna-Greta har haft Magnus Uggla i knät.
– Jag tog nämligen pedagogiklektioner för hans mor Madeleine Uggla – musikpedagog och sångerska – en gång i tiden.
– Vid lektionerna var Magnus med ibland. Han var så charmig den lille Magnus när han var barn. Och duktig artist blev han senare.
Men vi tar det från början.
Den 26 juli 1924 föddes Anna-Greta som ett riktigt sladdbarn i värmländska Eda. De fyra äldre syskonen var då 16, 17, 19 respektive 20 år.
– Det gjorde att jag växte upp nästan som ett ensambarn med allt vad det innebär.
Fadern (som för övrigt var barnarbetare) och flera av hennes bröder var anställda på glasbruket där familjen bodde. Löftet var att glasbruket skulle utvidga, men i stället vid ägarbytet blev det tvärtom. Det lades ner. Hon minns fackupproret i brukssamhället, ångvisslan när alla bruksarbetare gick ut i strejk och hur både hennes far och äldre bröder förlorade jobbet.
Men glasbruket Iittala i Finland behövde folk. Familjen flyttade därför till Karhula på sydkusten när Anna-Greta var tio år. Där stannade de i 4 år.
Varför inte längre?
– Jadu, kriget har nämligen förföljt min familj. För när året blev 1938 fick vi höra att ryssarna var på väg in i Finland. Staden Kotka i närheten av oss var den stad de främst bombade. Det var för riskabelt att bo kvar så vi bestämde oss för att flytta till Magnor i Norge strax innanför gränsen. Pappa fick jobb på glasbruk igen.
– Men en dag några år senare blev han infångad av tyskarna som då invaderat Norge. Han förhördes och hölls fånge i 14 dagar. När han kom hem igen var det bara att åter packa och flytta, tillbaka till Eda.
Innan dess hade Anna-Greta avverkat sina obligatoriska sex år i folkskola. Hon kunde ha gått fortsättningsskola, men föräldrarna och omgivningen insåg att hon hade en musikalisk talang. Fadern skrev till Ingesunds skola, musikerlinjen, (idag folkhögskola.)
– Man skulle egentligen vara 18 år för att få gå där, eftersom det var på gymnasienivå, fortsätter Anna-Greta. Och jag var inte ens 15 år fyllda när pappa sökte. Hur som helst fick jag provspela och fick en plats på internatet, solistklassen, där jag stannade i två år. Den 8 april tog jag min examen.
Anna-Greta Dahlberg hade talangen att studera vidare på "Ackis", musikhögskolan i Stockholm. Men kriget pågick och hon fick lov att börja arbeta i stället.
– Det blev Konsum hemma i Värmland. Men eftersom många visste att jag spelade piano gick ryktet från mun till mun och jag fick uppdrag lite här och var. Bland annat inom fältartisterna som fanns under kriget. Militärerna kom och hämtade mig med sin jeep till mina uppträdanden.
Där fanns vid ett tillfälle Bertil Dahlberg från Eskilstuna, inkallad militär.
– Han stod vid mitt piano och vaktade hela kvällen när jag spelade, fortsätter Anna-Greta Dahlberg. Sen blev vi ett par. Han var min stora kärlek.
Hur hamnade ni i Eskilstuna?
– Det var Bertil som visste att det fanns jobb här även för mig.
De båda döttrarna kom till världen strax efter ankomsten till Eskilstuna och Södra Bangårdsgatan 1943, Anna-Greta blev hemmafru, hade också dagbarn under tiden och började sen arbeta mer och mer som musiklärare.
Musiken är och har varit den stora inspirationskällan i hennes innehållsrika liv.