I dag 23 juni är det den officiella födelsedagen. Men firandet skedde redan i går tillsammans med familj, släkt och vänner. Irma hade bjudit in till Mälarbadens golfklubb, restaurang Sjökrogen. Hon visar fina inbjudningskort som tagits fram inför firandet.
– Men jag kan inte fatta att jag fyller 80, ler hon.
Och inte har väl Irma något att berätta heller, fortsätter hon anspråkslöst.
– Nej, det tycker jag inte. Det var barnen som ville att jag skulle vara med i tidningen.
Men som vi brukar säga; Alla, precis alla, har en historia att berätta.
Irma växte upp som ensambarn hos mormor och morfar i Tvååker i Halland. Hennes mor var nämligen bara 16 år när hon blev gravid med en betydligt äldre man – som hon sen inte levde tillsammans med. Irma har aldrig träffat sin far.
– Det var en bra uppväxt, men när jag var 18 år sökte jag upp min mamma som flyttat till Karlskoga. Vi förenades och jag bodde hos henne under flera år. Vi blev mer som syskon, än som mor och dotter, eftersom det bara skiljde 16 år mellan oss, fortsätter Irma.
Irmas mamma levde tills hon blev 92 år. Hon gick bort i april 2008. I november samma år dog Irmas man Ecke.
– Det var ett tungt år.
Men Irma tycks inte fastna i tungsinne. Hon gläds åt det liv hon lever nu, även om det finns och funnits fler motgångar. Hon har varit reumatiker i 20-talet år, har lite högt blodtryck och hon blev plötsligt väldigt sjuk på 80-talet, fick en mängd krämpor.
– Jag hade alla möjliga kroppsliga problem, sökte hjälp på Eskilstuna lasarett, men de hittade ingenting. Sedan läste jag en artikel i Eskilstuna-Kuriren och förstod . . .
Irma var amalgamförgiftad och började ta bort lagning efter lagning i sin mun, ett tidsödande ingrepp.
– Först fick man åka till Lund och Göteborg för att borra bort kvicksilvret, sedan hittade jag en tandläkare i Malmköping som kunde fortsätta göra jobbet.
Successivt blev Irma friskare och hon engagerade sig därefter under många år i Tandvårdsskadeförbundet i Södermanland.
Hon var också klassmormor under många år, 17 närmare bestämt, i Gökstensskolan i Torshälla.
– Det är det bästa jag gjort. Barn ger så mycket tillbaka.
Hur ser vardagen ut nu?
– Den bara försvinner. Jag fattar inte hur man hann jobba tidigare.
Och du trivs bra här i lägenheten?
– Ja, visst är det stort för att bo ensam, men jag är van vid utrymme, bodde i en 8-rummare när vi hade villa Ecke och jag. Så är min dotter funktionshindrad och det känns bra med utrymme när hon hälsar på.
Särbon Bengt Gustavsson finns också på plats när vi besöker Irma. Båda är glada för varandras sällskap. De kände varandra sedan tidigare då de hade sina respektive i livet och hade sommarstuga i Mälby. Men det var för tre år sedan på Bonsai i Torshälla – som då och då har pensionärskafé – som det blev mer allvar.
– Dit går vi fortfarande flera gånger i veckan och spelar biljard Bengt och jag, fortsätter Irma. Det känns fantastiskt att träffa någon och sällskapa med så här sent i livet. Men vi tänker inte flytta ihop. Det är bra så här.
Och det syns på båda att de lever upp i varandras sällskap.