Egentligen skulle man tro att de fått nog av varandra efter alla år på TGOJ.
Men trots att just TGOJ är nedlagt sedan många år tillbaka, så lägger det här gänget inte ned vare sig motionen eller kamratskapet. Och kommer inget benbrott emellan, eller om en vinter slår till med en riktigt oförsonlig köldknäpp, så ses de alltid på måndag förmiddag.
– Det är en bra start på en ny vecka, säger Sigvard Ljung, som tillsammans med Bertil Stålnert är en av veteranerna i motionslaget.
Nästa gång de ses, så ses de för den 500:e gången, och det firas förmodligen med en finare lunch.
Det här med jubileum hade nog ingen haft någon riktig pejl på om det inte vore för gruppens ständige sekreterare och ordningsman, Bertil Stålnert. Han är ganska noggrann av sig och tecknar alltid ned några anteckningar efter varje möte – vilka som närvarade, vem som sagt vad och vem som replikerat med vad och om man sett något speciellt på turen. Räv eller rådjur, eller om svamp hittats lagom för ett par varma mackor.
– Det är inte så märkvärdigt så där, säger Bertil själv. Men det är bra att ha saker antecknade. På så sätt slipper vi en del onödiga diskussioner.
Det blir som en liten krönika som man kan återgå till och ganska enkelt slå fast vem som eventuellt minns rätt eller vem som minns mindre korrekt.
I mars 2005 träffades gänget för första gången och enligt skrifterna så var inledningen allt utom lovade.
– Vi vadade i två decimeter snö, minns Sigvard Ljung. Och vi sa nog redan där och då att inte går vi ut om det ska hålla på att stå tio minusgrader på termometern.
– Men där tog vi fel, vi har allt träffats även om det varit både tio och femton minusgrader.
Och likadant åt andra hållet också. I början av augusti var termometern på väg upp mot 30 grader i skuggan. Men gänget kom nästan mangrant, och även de som inte går med så där väldigt raska steg längre, eller till och med de som läkaren avråder från att gå alls, kommer till samlingen.
Å andra sidan finns här även en och annan elitmotionär, som exempelvis bröderna Nils och Uno Forsell, som visserligen lagt ned Vasaloppen numera, men som vägrar ge sig då det gäller Vätternrundor.
I somras gjorde Uno sin 40:e runda på lite drygt 30 mil.
Alla cykelloppen genomfördes dock inte under de gynnsammaste av förhållanden. I början på 80-talet var det så kallt att han snudd på förfrös fingrarna och fick nästan bändas loss från bockstyret.
Men vill man nu inte knäppa Vätternrundan så kanske man kan bli nyfiken på Vänern runt.
– Den är visserligen lite längre, men då har man tre dagar på sig, säger Uno.
En som roat tittar på och lyssnar så nogsamt som hörapparaterna tillåter är Lilian Janson.
– Det är riktigt roligt att se pojkarna, säger hon. Även om det blir en del stopp i resonemangen eftersom man inte riktigt minns vad hon eller han hette, som jobbade på den där avdelningen, vad nu den i sin tur hette, så är det glatt och livat ändå.
Oftast så ses man vid Vilsta raststuga och knallar mellan 2,5 och 3 kilometer. Men då och då bryter man av med att välja en väl vald etapp längs med Gyllenhielmska leden, eller en utflykt till Sörmlandsleden.
Någon gång varje år brukar man göra en utflykt till naturreservatet kring Skiren Kvicken, grilla lite korv och fundera vidare på det man resonerade om senast.
Men grillkorv blir det med all säkerhet inte nu när man slår till med samling nummer 500.
– Då får vi lyxa till det lite grand med en finare lunch, tror jag, slutar Sigvard Ljung.