Hon är ändå lite återhållsam. Tillhör generationen då man gärna tänker i banorna att; "Man ska inte förhäva sig". Och de bekymmer man har, de håller man sig för sig själv."
– Ja, så är det nog, fortsätter hon. Men jag frågade min son om han tyckte jag skulle ställa upp på en födelsedagsintervju när jag fick erbjudandet och han sa; "Ja, varför inte, det kan väl vara kul att läsa om en "gamling" som fortfarande håller på med en massa saker."
Birgit Kindahl har visserligen många järn i elden efter en lång yrkeskarriär som postkassör och postmästare. Hon fick avtalspension vid 60 års ålder och har alltså varit pensionär i 15 år nu. Men det finns också andra delar av livet som präglar henne.
Du ser verkligen inte ut som 75 (hur nu man ser ut då)!
– Tack! Jag känner mig pigg.
Rekarne Folkdansgille har varit Birgits stora engagemang genom åren. Gillet har hon att tacka för mycket glädje och gemenskap, säger hon. Både hon, maken Örjan och barnen Hans och Eva har dansat med dem ända sedan 1975.
På senare tid har hon engagerat sig som kassör i SPRF avdelning 24, som sekreterare i vänortsföreningen Eskilstuna-Bridgeton, hon är valberedare i Röda Korset, är Röda Korset-värdinna varannan onsdag på Mälarsjukhuset och även valberedare i kooperativet Emil.
– Jag är social, tycker om att ha folk omkring mig, tycker om när det händer saker och jag tycker också om att resa. Just för att se nya platser och träffa nya människor.
Närmaste resan sker nu under försommaren när Birgit följer med Sparbanken Rekarne till Provence i Frankrike tillsammans med dottern Eva.
– Det ska bli jättespännande.
Men pensionärslivet förändrades radikalt – framför allt dansandet i Rekarne folkdansgille – när maken Örjan voltade med bilen i början av 2000-talet, bröt nacken, krossade flera kotor, skadade ryggmärgen och nu sitter i rullstol.
Örjan kommer in i vardagsrummet med sin permobil, han har innan haft besök av en av sina personliga assistenter från kooperativet Emil. På kvällar och nätter är det Birgit som är hans personliga assistent, eller anhörigvårdare som det heter;
– Jag vill bara hälsa, så du inte tror jag är folkskygg, säger han.
Örjan tittar med ömsinta ögon på Birgit och fortsätter:
– Hon är den bästa fru jag haft.
Lite underfundigt, eftersom han inte har haft någon annan fru. Paret Kindahl har varit gifta i 53 år.
– Vi träffades på Posten, fortsätter Birgit. Jag var kassörska och Örjan jobbade också där. Jag tyckte han var trevlig. Men vi hade tydligen för trevligt på jobbet och jag skrattade alldeles för högt och för mycket, så Örjan blev förflyttad . . .
Men förhållandet tog fart ändå, i rask takt, paret "blev med lägenhet" och förlovade sig i hissen – på våning 6 för att vara exakt – i hyreshuset på Krongatan 7 vid Tunavallen.
– Vi trodde vi skulle komma ännu högre upp, men hissen stannade där. Sen gick vi på Statt och åt middag. Gifte oss gjorde vi i Fors kyrka 1961.
Du gillar snabba beslut?
– Ja, ibland är det bra, ibland mindre bra.
Nu ser allt annorlunda ut?
– Ja, visst är det så, men man lär sig leva på ett nytt sätt, även om det blir ett helt annat liv än man kanske tänkt.
Snabbt viftar Birgit bort en tår som kommer i ena ögonvrån. Hennes positiva sinnelag tar överhanden.
Inledningsvis har hon också i förbifarten nämnt att hon är adopterad. Vid 55-årsålder, när hennes adoptivfar gick bort, fick hon veta att hon hade tre halvsyskon, en syster och två bröder.
– Någonstans inom mig har jag alltid vetat det, men det tisslades och tasslades mycket när jag växte upp som ensambarn hos mina adoptivföräldrar. Inte förrän i 10-årsåldern började jag ana något när jag hade en kompis som också var adopterad.
– När jag var hos en läkare häromåret och sökte för artros i en axel sa läkaren; "artros kan vara ärftligt, finns det i släkten?" Då berättade jag och han sa; "det verkar som om du skäms för att vara adopterad, var inte det, jag är också adopterad . . . "
Hur var det att träffa sina halvsyskon efter så många år?
– Konstigt på många plan. Jag är glad att jag gjorde det, men när man gör det så sent i livet är det svårt att hitta någon samhörighet, man letar lite efter likheter bara. Men lite kontakt har vi ändå fortfarande mina halvsyskon och jag.
Vilka fler personlighetsdrag än att du är väldigt glad, positiv och social har du?
– Jag har kort stubin, blir lätt arg, men det går lika snabbt över igen.
Vi skiljs åt i samma tambur där jag kom in och Birgit säger hej då med ännu ett glatt, klingande skratt.