Christina har kallats för "morsan" med stort M av de Eskilstunabor med mental ohälsa som hon stött på genom åren. Hon har gjort allt från att bre mackor och servera kaffe i Vitsippans lokal till att hälsat på för att vara samtalsparter och stöd för dem som haft det extra tungt.
Du har tyckt om ditt jobb?
– Ja, absolut. Intresset började med att jag i början av 1990-talet tog hand om min svärmor som blev senil, fortsätter hon.
Efter ett antal år inom blomsterbranschen beslutade sig därför Christina för att byta spår.
Vitsippan som hon sökte sig till låg då i Nyfors. I dag finns verksamheten i det lilla låga, ljusgula huset i korsningen Smedjegatan/Kriebsensgatan i centrala Eskilstuna.
På senare tid har kooperativet uppsökarna där även vänt sig till ensamma och isolerade människor, ofta äldre.
Hur ser det ut med den mentala ohälsan i samhället enligt dig?
– Den ökar. I alla fall är det min uppfattning efter 20 år i yrket. Och ingen "går fri". Mental ohälsa kan slå ner som en bomb när som helst i livet av olika anledningar. Det kan vara dödsfall, sjukdom, skilsmässor, att man förlorar jobbet. Men det finns vägar tillbaka. Det finns hjälp och stöd att få. Jag har fått uppleva många som det vänt för.
– Problemet har varit synen på psykisk ohälsa, att det är något "skämmigt". Men man kan ju ha ont i själen på samma sätt som man har ont i kroppen.
Vad händer nu som pensionär?
– Min hund Elvis blir nog min "räddning" till en början. Att få vara mer ute med honom. Men jag märker redan så här efter en vecka att jag fått helt andra vardagsvanor. Jag går upp senare, tar längre tid på mig med allt. Så det känns skönt att slutat jobba ändå.
Intressen?
– Jag har målat en hel del porslin tidigare och tänker ta upp det igen och även hållit på med keramik.
Finns det barn och barnbarn som behöver din hjälp?
– Två barnbarn är redan vuxna, men jag har en liten 5-åring som gärna skulle vara hos farmor hela tiden om hon fick.