Helenes liv började i Kongo i Centralafrika. Hon föddes som äldst av tio syskon. Hon var jätteduktig i skolan och hennes far och hon pratade ofta om att hon skulle försöka komma till Europa så snart som möjligt för att studera vidare.
– Men så dog min pappa redan när jag var 12 år. Jag fick lov att stanna kvar hemma och hjälpa min mor att ta hand om mina syskon i stället. Det tackar jag Gud för i dag, för de fick det bra. Sju av mina syskon lever fortfarande, tre systrar bor kvar i Kongo och lever ett bra liv. En jobbar inom Unisef och två i finansvärlden. Flera av mina andra syskon bor i Bryssel. Min mor är borta.
Helene utbildade sig till lärare i Kongo-Kinshas, hon jobbade som det i åtta år, men studerade sedan vidare på högskolan och började på ett stort företag, R.V.F, där hon jobbade med personalfrågor. Det trivdes hon bra med.
Och Helene fick en ny chans att ta sig till Europa – om än under mer tvingande omständigheter – när Kongokrigen började på 1990-talet.
– Det blev en lång och omständlig resa att ta sig hit, fortsätter hon utan att gå in på detaljer. Jag fick hjälp av min bror i Bryssel och en bror i Köping att ta mig till Eskilstuna.
– Jag kom hit i mars 1991 när det var vinter och jättekallt, jag frös fast jag hade tjock tröja och jacka, minns Helene.
Hon bodde först i flyktingförläggning i Flen i två veckor, sedan i Vilsta i en vecka.
– Men så fick jag direkt en lägenhet i Viptorp av kommunen och min brorson började lära mig svenska. Det var inte så svårt med språket, eftersom jag är fransktalande tyckte många franska och svenska ord kändes lika. Förutom på SFI, svenska för invandrare, så har Helene läst mer svenska, samhällskunskap, matematik, företagsekonomi och rättskunskap på Komvux.
Helene var alltså 45 år när hon kom till Sverige och Eskilstuna och efter kom hennes barn. Hon har tre vuxna söner och en dotter. Dottern bor i Skiftinge i Eskilstuna, sönerna och barnbarnen i Eskilstuna, Stockholm respektive Bryssel. Äldsta barnbarnet är Latisha och yngsta Tanisha.
– Jag slutar nog jobba snart och då kan jag resa oftare både till Bryssel och till Kongo för att hälsa på mina barn, barnbarn och mina syskon, fortsätter Helene.
Det är från storköket på Mälarsjukhuset som Helene Sombo går i pension om ett tag. Men hon är inte främmande för att jobba med något annat, även om hon nu fyller 65.
Berätta om ditt jobb på Mälarsjukhuset!
– Jag började som praktikant i köket och fick fast tjänst 2001. Jag har mest kokat potatis och gjort hemlagat potatismos. Men vi cirkulerar enligt vad vår chef bestämmer, så jag tillagar även grönsaker, kokar gröt, bakar bröd eller är i kallskänken och gör smörgåsar.
Lite utslitna axlar och handleder har dock jobbet gett Helene, men hon tycks ha trivts bra.
Du vekar nöjd och glad!
– Ja, många säger att jag alltid är så glad. Jag tackar min Gud för att han alltid är med mig. Jag har levet ett bra liv. Nu ska jag ta tillfället att reflektera över det.
– Men det har inte varit enkelt att leva i ett främmande land. Men man vänjer sig och blir till viss del integrerad. Man önskar få ett bra jobb och en bra lön, men tyvärr får man inte det. Varför?