Men Peter tror inte att han "får vara i fred" även om han slutar sista juni. Det finns ju en tendens i dagens arbetsliv att man inte "saknar kon förrän båset är tomt" . . .
Då kommer många på att man nog skulle ha frågat den där anställde med långa, trogna, meriterande arbetsår bakom sig både det ena och det andra.
– Lite så är det. Det vittnar många om, fortsätter Peter som ändå inte tycks rädas framtiden som "pensionär". Och han kommer inte att sakna det eviga pendlandet till Solna i Stockholm för uppgiften som projektadministratör på Infranord (tidigare Banverket produktion) som han haft de senaste åren.
– Drar man bort resandet och allt så "förlorar" jag inte mer än ett par tusenlappar i månaden på att sluta vid 60 år.
Det är det värt. Livet är inte bara arbete, resonerar Peter. Och extra glad tycks han vara för att han nu är återställd efter höftoperation nummer två. Den första gick inget vidare. Han fick bara ondare och ondare på grund av att ingreppet inte gick som den skulle. Han gick med kryckor länge och trodde inte de skulle kunna släppas för resten av livet. Trodde till och med att han skulle få lov att flytta från villan i Gillberga som han och frun Gunilla byggde för 30 år sedan och där de nu vuxna barnen Therese och Nina växt upp.
– Nu har jag tre barnbarn på 2,5, 5 och 11 år. Det är helt fantastiskt. Jag älskar morfarrollen och vill finnas till för dem så mycket det går. Och kryckorna är borta. Nu tränar jag på lillebrorsans gym (Mikael Ohlzon som driver Power Gym i Eskilstuna) tre gånger i veckan. (Mellanbrorsan, tandteknikern Owe, stod förresten på gårdsplanen och förskottsgrattade Peter när jag kom dit häromveckan.)
– På gymmet kör jag även kondition på löpband och cykel, men springa går inte längre. Det vill jag inte heller, för det är inget kul.. Det var bara roligt under alla år jag spelade fotboll.
För idrotten har följt Peter genom livet. Klubben i hjärta och själ är City i Eskilstuna där han började spela handboll som 7-åring. Sen blev det fotboll under ungdomsåren och några år i B-laget som senior.
– Nästan hela släkten var engagerad i City på den tiden, och klubbkänslan var otrolig, så valet var solklart. Jag skulle aldrig ha kunnat spela i IFK.
Men Stenkvista, Fogdö och sen Gillberga fick det bli efter åren i City.
– Jag gjorde min sista match som 46-åring i Gillbergas Veteranlag, slog in 3-2 mot Vingåker sen gick jag av plan. Det kändes som en bra sorti!
Peter har också ägnat handbollen, fotbollen och pingisen i Eskilstuna många ledarår och engagerade föräldraår (dottern Nina var en av de främsta pingisspelarna i sin åldersgrupp).
– Nu har jag också nyligen gått funktionärsutbildning inom Mellansvenska Handbollsförbundet för att kunna bidra när äldsta barnbarnet spelar i Göksten.
Du firar inte 60-årsdagen hemma?
– Nej, jag hade stor fest både när jag fyllde 40 och 50. Det vår räcka. Vi är på Kos i stället. Gunilla och jag gillar att resa.
Inte med husvagn?
– Nej. Aldrig i livet. Jag bodde mycket i husvagn när jag "låg ute" inom järnvägen 1981-2000 och blev mätt på det.
Vi går runt i Peter och Gunillas trädgård; en stor, varierad, vacker och helt insynsskyddad oas fast den ligger ett stenkast från väg 230. Det märks att paret Olsson verkligen trivs med livet här.