Per-Christer brukar kallas för PC och när han dyker upp på redaktionen en dryg vecka före bemärkelsedagen har han hustru Hannah med sig.
– Hannah är mitt livs kärlek, utan henne vet jag inte var jag varit i dag, säger han.
Vår jubilar växte upp i Nyfors med föräldrar och storasyster.
– Jag hade det bra, mamma var kokerska och gav mig en bra vägledning i livet, säger PC.
Efter grundskola, lite jobb på Domusrestaurangen, gymnasium i Eskilstuna och militärtjänst på F11 i Nyköping drog han till Uppsala för att studera teologi.
– Jag ville bli sjömanspräst, men fullföljde aldrig studierna, säger PC som jobbade ideellt en tid på Verdandi innan han fick fast jobb med ansvar för ungdomsverksamheten på samma Verdandi.
Han hade druckit en del alkohol redan tidigare, men 1983 accelererade drickandet och snart blev det även andra droger.
– Jag blev av med körkortet det året och efter det tog alkohol och droger över ordentligt, konstaterar han.
Varför blev det så tror du?
– Jag vet faktiskt inte, men vi har en hel del alkoholism i släkten och det kanske ligger i generna på något sätt.
Anno 2000 träffades PC och Hannah av en slump ute på gatan och snart blev de ett par – nackdelen var att även Hannah var missbrukare.
Men tillsamman tog de sig ur missbruket – men det dröjde till 15 november 2012.
– Vi hjälpte varandra att sluta dricka. Vi bestämde oss för att skruva på korken på flaskan för gott, det var slutdrucket helt enkelt, säger PC.
– Ett liv i missbruk är inget liv, numera är det en ren fröjd att leva och allting känns helt hejbaberiba, fortsätter han med en sådan entusiasm att hårstråna reser sig på mina armar av pur medglädje.
När jag frågar efter främsta intresse svara PC blixtsnabbt: Det är Hannah, utan tvekan.
– Dessutom läser jag väldigt mycket, Hannah och jag går på loppisar och gör små utflykter ihop.
Framtidsdrömmar?
– Jag tar en dag i taget, morgondagen vet man ingenting om. Ibland fattar jag inte ens hur jag kan sitta här och må så bra som jag gör.
Hur känns det att fylla 60 år?
– Det känns riktigt stort att gå till tidningen och berätta sin historia. Jag skäms inte för att jag hamnade snett och tycker jag förtjänar att leva ett nyktert och värdigt liv i fortsättningen.
Vi går ut på stan för att fotografera 60-åringen och övertalar Hannah att vara med på åtminstone en liten bild i tidningen – hon är ju ändå en huvudperson i PC:s nya liv.
Innan vi skiljs åt och vandrar iväg i olika riktningar önskar jag dem lycka till på den fortsatta färden.
Känslan säger att de lyckas.