Resterande arbetstid fortsätter han använda – som han gjort de senaste decennierna – för hjälpverksamhet i internationella Röda Korsets regi. I augusti reser han till Somalia för att stanna i sex veckor och arbeta på två nutritionscenter med undernärda barn.
– Jag har skjutit upp min pension till 67 år, för jag vill inte sluta jobba. Känner att jag fortfarande kan ge någonting.
Har du varit i Somalia?
– Nej. Somalia är ett nytt land, jag håller precis på att läsa in mig på det.
Vi har berättat om Christer Östmarks uppdrag och äventyr flera gånger genom åren. Förutom i Röda Korsets och Läkare utan gränsers regi, har han även haft engagemang i Afrikagrupperna och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
Länder han bland annat arbetat i är Mocambique, Etiopien, Södra Sudan/Sydsudan, Pakistan, Afghanistan och Palestina. I Uganda var han under en sammanhängande period i 1,5 år.
– Jag började åka mer frekvent när min yngsta dotter gick ut gymnasiet. Då var ingen av mina döttrar kvar i Eskilstuna och jag kunde göra lite mer som jag ville, fortsätter Christer.
Vad lockade dig till sjuksköterskeyrket?
– Jag växte upp som yngst och ende sonen, hade tre äldre systrar (varav två kvar i livet) och våra föräldrar drev tvätteri på Köpmangatan. Det jag sa under uppväxten var att jag absolut inte skulle ha något kontorsjobb. Sen gjorde jag min militärtjänst som sjukvårdsunderofficer på P10 i Strängnäs och blev lockad den vägen. Tänkte först inrikta mig på medicin och kirurgi, men när jag så gjorde min praktik under utbildningen var det på barn- och ungdomskliniken på Mälarsjukhuset jag trivdes som allra bäst.
Där har också Christer varit kvar som barnsjuksköterska och administratör under alla år (1975-2012) och Landstinget Sörmland har varit tillmötesgående med hans tjänstledigheter.
– En vändpunkt då jag upptäckte att jag ville hjälpa i utsatta länder var när jag var i Bosnien med FN 1995 och såg hur stort behovet bland de bonde det fanns.
Är det själva resan, uppdraget eller vad som lockar dig?
– Både äventyret, planeringen innan och den vårdande delen lockar. Känner att jag är med i en global hjälp. Får också ta del av och lära av andra kulturer. Jag får ju komma till platser jag aldrig skulle kommit annars som privatperson.
Hur känner man när man kommer hem från en mission?
– Det är intensivt på uppdragen. Så då behöver man vara ledig ett tag. Jag får också prata med en psykolog och får reflektera över alla intryck.
– Och framför allt slås man av att här i Sverige finns alla resurser man kan tänka sig. Syrgas är ett exempel som inte finns på alla platser där jag varit. Man får då vara lite uppfinningsrik och ibland hitta på egna alternativa behandlingsmetoder.
Känner du någon när du åker?
– Nej. Alla kommer från olika länder, man jobbar i team, jag är ofta den ende barnsjuksköterskan och man bor oftast tillsammans i ett stort hus på en camp och delar de gemensamma utrymmena.
Christer får ofta betyget väldigt hög social kompetens när han är ute på uppdrag. På frågan om fler attribut lägger han till att han också är gladlynt och äventyrslysten.
Något land du tyckt särskilt bra om?
– Mocambique var ett väldigt vackert land. Dit skulle jag vilja återvända som turist. Sen tycker jag om storstäder också, så vill gärna till Berlin och London i den närmaste framtiden.
Är det inte jobbigt att var borta så mycket hemifrån, de sociala kontakterna här bryts?
– Jo kanske, men jag skaffade Facebook för ett tag sedan och genom det kan jag faktiskt hänga med bra vad som händer härhemma. Sen är inte Eskilstuna större än att går man ner på stan, så träffar man ändå alltid någon bekant. Mina döttrar tycker att jag ska flytta till Stockholm, eftersom jag ändå jobbar där så ofta och de finns där.
– Men jag blir nog kvar i Eskilstuna.