OS-medaljen ligger i sin ask och är exceptionellt tjusig. "Ett ovanligt fint arbete" säger Jane Cederqvist, och hon, som har en son som är konstsmed, borde väl veta. Silvermedaljen vann hon i Rom 1960, världens första tv-sända OS, som gjorde den tystlåtna femtonåringen till kändis över en natt efter det fantastiska loppet på 400 meter.
Ändå är det inte med någon märkbar rörelse hon visar den 55 år gamla klenoden. Mer en förnöjelse med att hon genomförde det hon hade föresatt sig.
– Det var en målsättning som uppnåddes. Så själv var jag väl kanske den minst förvånade.
Hennes tränare Sten Hellqvist sade att hon hade de bästa anlag han någonsin hade sett. Det plus hennes högpresterande läggning, är kanske svaret på hur en tonåring som hade tränat i sjön Flaten utanför Stockholm (i Sverige då rådde skriande brist på tempererade 50-metersbassänger) kunde uppnå sådana resultat. När Jane Cederqvist avslutade karriären hade hon två världsrekord, 800 respektive 1|500 meter, och var den första idrottskvinnan att få Bragdguldet.
Hon lade av för att hon var trött på den hårda träningen och de usla förutsättningarna för densamma.
– Det var nog ingen annan i den där finalen som året före OS hade legat och tränat mellan två bryggor i en insjö.
Jane Cederqvist satsade på studierna i|stället och doktorerade i historia. Några år tidigare hade hon inlett sin bana i statlig tjänst, och det artade sig till en imponerande chefskarriär. Verksamhetsområdena var vitt skilda, men hon tycker att hon kom till sin rätt och hade något att bidra med i alla sammanhang.
Men förutsättningarna var klena ibland. Det var inte kul att komma till Statens historiska museer med lust att utveckla verksamheten, och inse att hon i|stället måste strama åt eftersom ekonomin var betydligt sämre än vad hon fått veta vid anställningen.
Och som ny generaldirektör på Fortifikationsverket i Eskilstuna överraskades hon av att få ett samarbete med Saudiarabien i knät. Svenska myndigheter skulle hjälpa det arabiska kungariket att bygga enorma oljelager under jord.
– De skulle bygga sex oljelager, det vill säga sex underjordiska städer, för det var vad det handlade om. Man bara gapade. Ett var nästan klart när jag var där, säger Jane som förgäves försökte dra sig ur projektet.
– Jag ansåg att det var en diktatur. Jag vet inte vad man kallar det för i|dag men det tyckte jag då och det tycker jag nu med.
Nu är hon pensionär sedan några år. Hon åker ofta till Gotland där hon har sin son och sitt barnbarn. Hon har ett stort umgänge och är inte ensam, men sörjer sin make, före detta kommunalrådet Hans Mattsson som gick bort förra året.
– Jag gifte mig för andra gången med Hans, så att säga. Och det gjorde jag ju bra, för vi hade det så bra och roligt tillsammans.
Malin Eijde/TT