Wenche Willumsen och Hans Bergström säger det med ett litet leende. De är medvetna om sina respektive personlighetsdrag. Båda "tål" de också tonen mellan sig, men vet att den kan vara lite jobbigt för omgivningen. Och de har valt att leva med varandra, även om de varit separerade under ett antal år, men nu bor tillsammans igen.
Hans Bergström dryftar ofta sina åsikter på insändarplats här i tidningen där han kallar sig allt från socialdemokratisk gräsrot till samhällsdebattör. Alla gånger har han inte tänkt helt färdigt innan han fattar pennan, tycker Wenche. Hans håller med.
– Kanske tar jag lite för många kamper i livet. Förmodligen är det någon sorts revansch på min uppväxt i arbetarklassfamilj, där man tyckte att man inte dög. Jag är väl lite som gossen Ruda (uttrycket har blivit synonymt med något vanvördig och okonventionell person eller aktör.)
Nu firar de sina respektive födelsedagar – Wenche fyllde 65 i går 6 april och Hans fyller 70 i dag 7 april– med resa till Kreta längre fram i vår. För paret älskar att resa tillsammans. Skottland, Italien, Tyskland, Danmark, Sri Lanka har bland annat besökts och ibland tar de kortare turer i Sverige med sin relativt nyinköpta husvagn, ställer gärna upp den i S:t Annas skärgård, eller i Limhamn i Skåne där två av Wenches tre barn bor.
– Och vi som tidigare sa att vi aldrig skulle skaffa husvagn, vi nästan hånade alla i likadana overaller och tofflor på campingplatserna, vi hade många fördomar . . .
– Nu kan vi till och med gå ut en fredagskväll, sätta oss och äta gott och mysa i husvagnen fast den står hemma på tomten. Och så tittar vi in i vårt hus och säger: "åh vilket fint servicehus det finns på den här campingplatsen . . . "
Om Wenche:
Det som präglat Wenche är att hon flyttat mycket sedan födseln i Norge, väldigt mycket.
– Det har gjort mig lite rotlös.
Präglad är hon också av att hon fick polio/barnförlamning efter en kraftig virusinfektion när hon var 3.5 år.
I dag är barn vaccinerade mot polio.
Hur sjuk var du?
– Jättesjuk, var på epidemisjukhus under lång tid. Först blev jag förlamad i båda armarna och ena benet, sedan i lungorna. Förlamningen i benet gick tillbaka, däremot blev förlamningen bestående i min båda armar och händer och lungkapaciteten är fortfarande nedsatt.
Wenche började i vanlig skola, men flyttades tidigt till institution. Det finns en bild på henne i huset i Ostra Knall där hon står utanför den stora skolan i Helsingborg, ensam, lämnad som 10-åring av sina föräldrar som inte hade något val om Wenche skulle få någon skolgång över huvudtaget.
– Det var hemskt i början. Men sen flyttade familjen närmare och jag kunde åka hem över helgerna.
Wenche fick också tidigt inpräntat att inte ha de vanliga förväntningarna på vuxenlivet. Ingen man skulle vilja ha henne och hon skulle aldrig få familj och barn. Men det fick hon, tre närmare bestämt i två olika förhållanden.
Och hon har fått vara med under hela resan/förändringen av förhållandena för personer med funktionsnedsättningar där assistanslagstiftningen 1994 är störst. Hon har också lett många projekt inom funktionshinderrörelsen och varit engagerad ideellt och yrkesmässigt inom densamma.
Hur mycket assistans har du?
– Jag är arbetsgivare som det heter och anställer själv mina personliga assistenter. Har assistans dagtid.
Wenche pendlar också fortfarande två dagar i veckan till jobbet på DHR i Farsta, resten av sin heltidstjänst jobbar hon hemifrån.
Inga planer på att gå i pension?
– Jag fortsätter så länge det går. Det är ju det här jag är bäst på.
Om Hans:
Slutat arbeta har dock sambon Hans. Nu är han en glad pensionär som han uttrycker det. Paret träffades i början av 1990-talet när Hans var Wenches chef på HSO i Stockholm.
– Jag tyckte att hon var en spännande kvinna och vi hade samma människoskyn, säger Hans.
Hans – som började sitt samhällsengagemang inom Unga Örnarna som 10-årig, alltid har varit ideellt engagerad – tänkte först bli psykolog.
– Men jag kom inte ända fram under studierna, fast jag har ägnat mig åt socialt arbete ändå. Första jobbet var på Håkanstorp ungdomsvårdsskola i Vingåker.
Senare blev det engagemang i RSMH och i patientrörelsen för Hans. Och de senaste tio åren som enhetschef inom socialpsykiatrin. Hans har liksom Wenche flyttat runt mycket, bott i Katrineholm och Järfälla bland annat innan han återvände till sina rötter i Sundbyholmstrakten.
Hur är det att vara tillbaka i Eskilstuna?
– Bra. Staden har förändrats sedan jag växte upp här. Men under åren i Stockholm tänkte jag att jag ska aldrig återvända, för jag tyckte att här var "Jantelagen" alldeles för utpräglad. Och den är inte borta helt . .
Under många år har Hans dessutom jobbat mycket med sina egna psykiska bekymmer och "tomhetskänsla i sin själ" som han uttrycker det. Redan som 16-åring fick han panikångest, medicinerades med neurosedyn till en början och fick senare i livet både neuroser, psykoser, depressioner och diagnosen borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning).
– Jag har haft totalt fyra terapeuter som "tittat in i min själ."
Har det hjälpt?
– Det har lett till självkännedom. Sen har tiden och livet bidragit till "självläkning." Sen ganska många år tillbaka har jag inga problem, äter inga mediciner och går inte i någon terapi. Terapin för mig idag – mitt sätt att "lätta på trycket" är att sjunga i kör. Det är fantastiskt roligt. Man träffas från alla olika samhällsklasser, känner egentligen inte varandra, man gör något gemensamt.
Vi säger stort grattis till dessa båda vädurar på 135-årsdagen.