– Jag har verkligen tyckt om mitt yrke, mina patienter och kolossalt duktiga medarbetare. Därför har jag också varit yrket och Mälarsjukhuset trogen, säger han.
– På senare år har jag kanske särskilt vurmat för de äldre som har svårt att komma fram i dagens sjukvård.
Brobäck är framför allt nöjd med den fascinerande resa han fått vara med om avseende den ortopediska utvecklingen sedan tidigt 1970-tal. Han fick vara med och bygga upp den ortopediska kliniken på Mälarsjukhuset från grunden.
– När jag började på Mälarsjukhuset 1969 gjordes det endast ett fåtal konstgjorda höftleder överhuvudtaget. Knäleder opererades inte alls. Det kan påpekas att de två första höftoperationerna med konstgjord höftled i Sverige utfördes i just Eskilstuna i december 1967 – ungefär vid samma tidpunkt som jag hade min första vikariat som ortopedunderläkare där. Resultatet vid dessa första operationer var inte alltid så bra och en hel del komplikationer förekom. Det dröjde några år innan man "hittade rätt" med teknik och material och började operera höft- och knäleder mer frekvent.
– På 1980- och 90-talet låg vår avdelning i framkant i Sverige när det gäller den här typen av operationer, fortsätter Brobäck, som själv utfört en par tusen höft- och knäledsoperationer under åren.
Under denna tid hade han också en inriktning mot reumatisk kirurgi, som bedrevs med stor framgång på kliniken. Numera är detta nästen helt borta, eftersom den medicinska behandlingen av sjukdomen förbättrats avsevärt.
Brobäck nämner också den fascinerande utvecklingen av undersökningsmetoder som MR, magnetkamera, CT, datortomografi och artroskopi, titthålskirurgi, som kommit till under hans yrkesverksamma år.
Artroskopin, som kom i slutet av 1970-talet, har utvecklats enormt sedan dess och användes nu frekvent vid undersökning och behandling av sjukdomar i knä- axel- och handleder. Meniskskador behandlas till exempel numera inom dagkirurgin, tidigare låg man på sjukhus i cirka en vecka.
När det gäller amputationer säger Brobäck att numera görs de under knäleden och inte på lårbenet, vilket ofta var brukligt då han började sin ortopediska verksamhet. Detta i kombination med förbättrade proteser har avsevärt förbättrat gångförmågan för amputerade patienter.
Behandling av benbrott är en väsentlig del inom ortopedin. Här har det, enligt Brobäck, blivit alltmer vanligt att dessa opereras. Därmed kan tidigare långvarig sjukhusvård undvikas. Patienterna kommer upp och hem tidigt. Vårdtiden blir kort och i flertalet fall läker benbrotten snabbare och bättre.
Men att Lars-Gunnar Brobäck skulle bli läkare var inte helt solklart hemma i Lerum utanför Göteborg där han växte upp. Där tillhörde han en av de första årskullarna i landet som gick 9-årig grundskola (den s k enhetsskolan). Senare fortsatte han på gymnasium i Göteborg.
Efter studentexamen flyttade han till Lund för fortsatta studier. Valet stod mellan ekonomi och medicin. Det blev det senare.
Du ångrar inte att det blev medicin och senare ortopedi?
– Nej, absolut inte. Jag stannade sex år i Lund och flyttade sen till Umeå som då i mitten av 1960-talet inte alls såg ut som nu, utan precis var i "sin linda" att utvecklas till universitetsstad.
Brobäck trivdes alldeles utmärkt under sina fyra år i Umeå.
Hur blev det Eskilstuna?
– En ren tillfällighet. Det var dags för ett sommarvikariat 1966 och jag fick ett sådant som underläkare på Ortopedkliniken i Eskilstuna. Jag blev oerhört väl omhändertagen där och trivdes så bra att det blev en repris på vikariatet sommaren 1967. Jag bestämde mig då för att utbilda mig till ortoped. När jag sedan fick min läkarlegitimation 1969 sökte och fick jag en fast tjänst som underläkare. Jag blev ortopedklinikens förste underläkare och sammanlagt var vi då tre läkare på kliniken.
Att vara läkare är ett "kall"?
– Ja, absolut. Jag har jobbat väldigt mycket genom åren och även aktivt sen jag blev pensionär 2004. Men nu har jag trappat ner rejält, rycker bara in på mottagningen då och då.
När du nu fått mer distans, hur tycker du dagens sjukvård fungerar?
– Det är en jättestor fråga, i bland dryftar jag mina åsikter på insändarplats och lär fortsätta med det. Generellt sett är jag en förespråkare för en offentligt organiserad och finansierad sjukvård – då denna är solidarisk och ger vård på lika villkor, oavsett socio-ekonomisk status. Tyvärr ser jag en stor fara i den omstrukturering av vården som nu pågår!
Tankar kring fritid och framtid?
– Jag har alltid tyckt om att hålla igång kroppen även om jag inte regelbundet besöker gym. Motionerar regelbundet med promenader, trädgårdsarbete och lite golf. Fjällvandrar varje sommar och på vintern åker jag gärna skidor och långfärdsskridskor.
– Det jag hoppas på nu är att jag får hålla mig så frisk det går i många år till. Att tillsammans med min sambo få ett gott pensionärsliv och se framför allt barnbarnen växa upp.
Inga egna höft- eller knäproblem?
– Nej, faktiskt inte.
Tänker du fira?
– Tanken var ursprungligen att vi skulle resa bort, men nu blev det ett barnbarn som skall döpas i dag, så vi samlas omkring detta. Firande av min 75-årsdag får ske vid ett senare tillfälle.