Dessutom fyllde ett av fosterfamiljens egna barn år dagen efter mig. Den födelsedagen firades, men inte min . . .
Det har präglat dig med andra ord?
– Ja, det måste det ha gjort, även om jag inte vet om någonting annat, fortsätter Rosie Persson som nog är känd av många Strängnäsbor som en riktig föreningsmänniska, hästtjej och även trubadur.
Du har inga egna barn?
– Nej. Jag har medvetet valt bort det och hade turen att träffa min sambo Jörgen Lindell 1988 som inte heller ville ha barn. Vi har levt ett annat sorts liv än familjelivet, rest mycket, åkt motorcykel och jag har satsat på hästar. Är inne på min femte egna häst nu.
Rosie minns fragment av barnhemstiden även om hon bara var två år när hon placerades där efter moderns död.
– En minnesbild är att jag hade sele på mig när jag var ute i barnvagnen.
När barnhemmen i Sverige lades ner hamnade Rosie och hennes tre år äldre syster i en familj i Strängnästrakten.
Hur var det?
– Inte bra. Det verkade vara mest pengar det handlade om på den tiden. Jag hade det inte jättedåligt, men har vuxit upp kärlekslöst.
Rosie stannade i fosterhemmet tills hon fyllde 18.
– Men min syster klarade det inte, utan omplacerades tidigare. Hon tog också sin tillflykt till alkoholen och blev senare alkoholist.
Hur gick det för dig?
– Jag tog också till alkoholen i tonåren, men klarade mig bättre.
Har du kontakt med din syster?
– Hade. Hon blev nykter alkoholist, men dog tyvärr av ett epilepsianfall när hon var 42 år. Däremot har jag kontakt med en äldre biologisk bror som inte växte upp i fosterhem och så sladdbarnet, en son, i min fosterfamilj. Vi var nära i ålder och fann varandra.
Så Rosies familj är lite "yvig" skulle man kunna säga.
Din biologiske far?
– Han tog livet av sig när jag var 15 år.
Mycket elände i ditt liv!
– Men det som har varit, det har varit. Det är så jag tänker om mitt liv. Känslomässigt är jag kanske lite "hård" enligt många. Inte känslokall, men jag gräver inte ner mig, tar åt mig av småsaker eller lägger ned så mycket energi på orättvisor.
Beskriv dig själv med tre ord!
– Glad, envis och engagerad. Och jag har alltid försökt gå mina egna vägar.
Hästintresset har fyllt upp Rosis liv. Efter en ridolycka 1995 bestämde hon sig för att skaffa sig en egen häst. Det blev Billy The Kid 1998. Sedan dess har hon haft en handfull egna och trivs på hästryggen. I och med sin tidigare anställning på Helmer Ridcenter – nu nedlagt – har hon arbetat mycket med portugisiska hästar och även rest mycket till Portugal. Hos Helmers hade hon också hand om ett tiotal hästar som var med i Bronetts Cirkus Levade.
Hennes uppgifter på de olika arbetsplatserna genom åren har varit som administratör, först på Korpen och sedan på olika ridcenter. Hon har varit med och ordnat clinics, övernattningshelger och andra större evenemang. Bland annat kurser med Pedro Torres, känd i hästkretsar.
– Det passar mig. Jag tycker om att jobba med människor. Visst tänker jag ibland att det kanske är dags att sadla om, men jag vet inte till vad. Jag trivs ju med det här.
Du är musikintresserad också?
– Ja, Marione Espino och jag har haft en duo som vi kort och gott kallat för Trubadurerna. Vi började spela och sjunga på räkbåtarna här i Strängnäs för 20 år sedan ungefär. Sen blev det fler och fler uppdrag, på privata fester, företagsfester, bröllop, på slott och herrgårdar, på båtar och Gran Canaria. Det har varit jätteroligt och fortfarande spelar vi då och då.
Rosie började spela gitarr när hon var sjukskriven efter ridolyckan. Satt hemma i längenheten och på balkongen.
– En dag fick jag applåder av en som gick förbi på gatan. Då förstod jag – som under uppväxten aldrig fick vara med i skolkören – att det kanske var rätt bra ändå och därefter har jag övervunnit min scenskräck.
Hur känns det att fylla 50?
– Lite spännande. Nu behöver jag inte vara nervös för saker längre, utan tar allt som det kommer och på ett annat, "mognare" sätt. Jag ser fram emot framtiden helt enkelt.