• Var konkret när du berättar. Använd inte uttryck som att mormor har "gått bort" eller "somnat in". Då kan barnet tro att mormor kanske kan komma tillbaka.
• Invänta barnets egna frågor - och svara så tydligt och ärligt som möjligt på dem. Var ärlig även med att du inte kan svara på alla frågor. Svara däremot inte på frågor som barnet inte ställt.
• Våga fråga vad barnet känner inför döden - och bekräfta dem vad de än säger. Alla känslor är tillåtna.
• Barn kan tro att ett dödsfall beror på något de själva gjort eller sagt. Var lyhörd och förklara i så fall noga för barnet att så inte är fallet.
• Om någon dött på sjukhus är det bra att förklara för barnet att läkarna gjort sitt bästa och att de flesta blir friska på sjukhus. Annars riskerar man att barnet blir oroligt inför egna senare sjukhusbesök.
• Man brukar säga att barn sörjer randigt. I ena stunden är de förtvivlade; i nästa vill de köpa lördagsgodis. Det här måste vi som vuxna tåla.
• Kom ihåg att samtalen om döden oftast är svårare för oss vuxna än för barnen.
Råd från sjukhuspräst Hanna Pettersson och utvecklingspsykolog Laura Ferrer-Wreder