— Jag tjatade till mig min första hund som 15-åring hemma i Sundsvall, berättar Eva. Familjen var annars inga djurmänniskor. Men pappa arbetade som läkare så det var mycket medicinskt prat hemma. Tidigt sa någon till mig; "Eva du skulle passa som veterinär".
Och Eva tyckte likadant.
— Det kändes spännande att få lära sig om och arbeta med hundar och katters sjukdomar och tillfrisknande.
Eva visar runt på kliniken i Hvarsta, Biby Gillberga, utanför Eskilstuna där hon hållit till sedan 1994. Kliniken inryms i en låg, röd byggnad på gårdsplanen intill det ljusgula huset där hon bor tillsammans med sin Peter och tre strävhåriga taxar.
Men det tog tid för Eva att komma in på veterinärlinjen på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.
— Jag hade lite för dåliga betyg efter gymnasiets naturvetenskapliga program. I sex år sökte jag. Endast 65 elever per år togs in.
Var det värt att vänta på?
— Ja, absolut. Jag var 31 år när jag var färdig 1985 och har inga planer på att sluta än. Yrket är fortfarande lika roligt. När jag kommer hit på morgnarna vet jag aldrig hur dagen slutar. Jag får vara med och rädda djurliv, vårda liv och tyvärr också släcka liv. Mycket av mitt arbete handlar om att fatta beslut.
Hos Eva och hennes djursjukskötare Anna görs allt från tandröntgen och ultraljud till operationer som kejsarsnitt, steriliseringar och medicinska utredningar.
— Men vi har trappat ner lite nu, jobbar fyra-dagars-veckor. Vi kör lite längre måndag till torsdag för att sedan ha långledig helg.
Beskriv varför djur är så viktiga i ditt liv?
— Ett sällskapsdjur förgyller vardagen för mig helt enkelt. Jag får också vara ute i ur och skur med mina hundar. Jag tycker också om tävlingsmoment. Har uppdrag i Svenska taxklubben och har både tävlat på drev och spårprov och ställt ut mina egna hundar. Väluppfostrade djur föredrar jag med andra ord.
Hur hamnade du här i Gillberga och Biby?
— Efter min examen jobbade jag först som distriktsveterinär med arbetsfält från Karlskrona i söder till Vilhelmina i norr. Det blev jobbigt med allt boende på hotell och desinficering av instrument på hotellrummen. . . Jag fick in en fot på Strömsholm våren 1986 och började söka boende i närheten.
1989 fick Eva tips om att det fanns hus att hyra vid Biby gård i Gillberga utanför Eskilstuna. Tipsaren sa till Eva: "Ring ryttmästaren Fredrik von Celsing, men du ska inte säga du utan ni eller ryttmästaren till honom."
Sagt och gjort. Eva ringde och tog sig till Biby på en hyresgästintervju. Med i rummet satt då ryttmästarens äldste son Peter som inspektör.
— Han hummade lite då och då där bakom mig i rummet. Nu delar Peter och jag brevlåda . . .
Eva lyckades alltså göra gott intryck på både far och son. Peter och Eva gifte sig i Grythyttan 1992 och Eva fick två kära bonusbarn, Josephine och Carl på "köpet" och fyra barnbarn.
Hur ser du på framtiden när du nu fyller 60 år?
— Nu börjar sista tredjedelen av mitt liv. Jag ser fram emot att rusta andra flygelbyggnaden här intill (vår del är nu avstyckad sedan Biby gård såldes) och umgås mer med vänner när jag så småningom slutar arbeta. Och att odla mina intressen.
Eva är väldigt road av att fotografera. Hon har en Nikon och springer raskt in i huvudbyggnaden för att hämta flera fotoböcker som hon gjort.
Fantastiska bilder visar det sig! Mycket djur och natur som alltså ligger Eva varmt om hjärtat. Här hämtar hon kraft. Eva tog även jägarexamen 1991 och har tidigare också jagat en del med hundarna eftersom jakt är Peters stora intresse.
Numera satsar hon dock mest fritid på Rotary, går på fredagsklubbarna och är engagerad i Zonta sedan 20 år tillbaka.
— Zonta är en världsomspännande organisation som syftar till att stärka kvinnor ställning i världen. Vi har 45 medlemmar i Eskilstuna.
Evas pappa startade också Sundsvalls filmstudio 1960, så hon är uppvuxen med film och det är också ett av hennes stora intressen nuförtiden.
Senast sedda film?
— Återträffen, handlade om vuxenmobbning.
Beskriv dig själv med tre ord:
— Har lätt till skratt, plikttrogen och levnadsglad.
Du ser så pigg och fräsch ut?
— Jag har varit med i en grupp under hösten hos Corporis och Maria Arvidsson. Under tio veckor tränat efter ett speciellt program och ätit rätt. Vi var tio personer som tillsammans förlorade 55 kilo fett och byggde muskler. Själv gick jag ner fem kilo i total kroppsvikt. Så nu har jag skaffat mig en "ny plattform" att stå på.
Hur ska du fira?
— Peter fyller 70 i februari, så vi ska ha 130-årsfest tillsammans senare i vår har vi tänkt. Nu på min 60-årsdag blir det bara lite enklare öppet hus på fredagen den 10:e januari.
Vi lämnar Eva med ett stort leende på läpparna och en glad, trygg och varm känsla i kroppen – för det är något hon verkligen utstrålar och förmedlar.