Med över två miljoner sålda skivor, genombrottslåten "Jag vill tacka livet" och andra klassiker som "Högt över havet" och "Sång om frihet" har Arja Saijonmaa säkerställt en evig plats i mångas hjärtan.
Ändå har hon ingen tanke på att sätta punkt för fyra decennier som nordisk artist. Vårt samtal i centrala Stockholm föregicks av en turné i Norge och snart stundar både en krogshow i Sverige och tre filmroller i Finland.
– Grunden till min stora lust att framträda lades i min uppväxt, förklarar hon och dukar upp sitt liv:
Sjörika barndomsstaden Mikkeli i sydöstra Finland, lillasyster och mamma - hemmafrun som öste på med värme, kärlek och trygghet. Så pappa, tandläkaren som med auktoritär hand kväste dotterns drömmar om en karriär på scen. Dumheter, hon skulle bli akademiker!
Fastän hon redan som elvaåring framträdde som solist med en av Mozarts pianokonserter fick musiken bara vara en hobby. Tills hon tog studenten och ett "mirakel" inträffade: Hon fick Fulbrightstipendium till USA. Men pappa ville inte låta sångfågeln lämna buren, inte utan kamp.
– Min inre röst lärde mig att kämpa. Jag vann kampen och blev fri, säger hon glädjestrålande.
– Efter det fanns ingen återvändo. I sagolandet USA öppnades världen för mig.
Återbördad till Finland slog hon sig ned i Helsingfors, studerade drama, litteratur och musikvetenskap. Då blev det äntligen skådespeleri i praktiken - studentteatern, där hon blev chef och konstnärlig ledare. En tid med tilltagande politisk medvetenhet och giftiga kabaréer som revolt mot auktoriteter.
– Jag hade blivit en jädra bra politiker om jag inte hade konst och kultur som livsuppgift.
26 år gammal sjöng hon en regnig höstdag i Gamla studenthusets festsal i centrala Helsingfors. I salongen satt även den grekiske diktaren, musikern och regimkritikern Mikis Theodorakis. Mitt i sången tog han över mikrofonen och bad henne att följa med honom i det som sedan blev en världsturné och embryot till hennes internationella framgångar.
– Där och då blev jag befriad för andra gången. Jag ville uppleva livets alla vrår. Det har jag lyckats med rätt väl, säger hon drygt fyrtio år senare.
Hennes utstrålning och gester öga mot öga för tankarna till epitetet Sveriges mest karismatiska kvinna.
– Privat är jag en totalt bohemisk typ som tar livet med en klackspark och improviserar. Jag är väldigt känslosam och naturligtvis sårbar. Min svagaste punkt, min sårbarhet, är en styrka på scen. När jag tolkar en sångtext har jag ett obegränsat känslospann att ösa ur.
Övertygelsen om konstnärens ansvar att förbättra världen och bygga broar ledde henne till uppdraget som FN-ambassadör vid UNHCR, liksom till att introducera tangon i Sverige och därmed en mjukare bild av finnarna.
– Jag är alltid på människans sida och vill ingjuta hopp och inspiration. Jag älskar att ta fram den goda sidan hos människan.
Eyal Sharon Krafft/TT