Den skäggprydde mannen som öppnar radhusdörren ser frisk och stark ut – ett intryck som stämmer bra in på verkligheten ska det visa sig.
– Jo i dag är det bara bra, men det var värre för ett drygt år sedan, säger Mats och berättar att han fick hjärtstopp under en cykeltur hösten 2013.
– Jag vaknade upp på lasarettet efter en vecka och låg inlagd i en månad, fortsätter Mats som numera lever med en pacemaker.
I efterhand fick han reda på att en kvinna sett honom falla av cykeln och ringt ambulans – och att en bekant till honom dök upp på olycksplatsen och höll igång hjärtat till ambulansen kom.
– Utan dem två hade jag inte levt i dag. Vem kvinnan var vet jag fortfarande inte, jag skulle gärna vilja träffa henne och tacka för hjälpen, säger Mats.
Vår jubilar levde sina tre första år i Tystberga, därefter cirka tre år i såväl Sparreholm som Nässjö innan han kom med familjen till Flen i 13-årsåldern.
– Pappa drev affär på olika orter så jag hade inget annat val än att hänga med, men i Flen blev vi kvar en längre tid, säger han.
Sin blivande fru Kaarina träffade Mats 1960 – på en månskenskryssning till Alnön som anordnades av Missionskyrkans kör.
– Jag gjorde lumpen i Sundsvall och åkte med på den där kryssningen där Kaarina var med. Sedan gick det fort – vi gifte oss i Uppsala 1961 och sedan kom barnen 1962 och 1964, säger Mats.
Att bröllopet gick av stapeln i Uppsala berodde på att Mats studerade teologi och historia där och 1966 tog han sin lärarexamen.
Efter examen stack familjen till Melbourne i Australien där Mats arbetade på Sjömanskyrkan under två år, på 80-talet var vår jubilar lärare/fotbollstränare i Zimbabwe och på 90-talet var han lärare i Indien under två år.
– Intressanta uppdrag alla tre, men det var en rätt jobbig tid i Indien och Australien – Zimbabwe var däremot fantastiskt när vi var där, säger Mats.
Förutom redan nämnda orter i Sverige har vår jubilar även bott i bland annat Sandö, Lidköping och Jönköping innan han och Kaarina flyttade till Eskilstuna 1996.
– Jag jobbade på Stenhammarskolan i Flen i tio år och hade min sista anställning på Komvux här i Eskilstuna. Det var roligt att jobba med vuxna elever efter alla år med yngre, intygar Mats.
– Klimatet i skolan är ett helt annat än när jag började som lärare i slutet på 60-talet – och det är inte åt det positiva hållet, säger han.
Att de hamnade i Eskilstuna berodde mest på att Mats mor bodde i Flen och de ville komma närmre henne.
– Hon var 100 år när hon gick bort 2006. Våra vänner är väldigt utspridda efter allt flyttande, men vi trivs bra här i staden, säger Mats som är med i herrsällskapet SHT sedan år 2000.
– Vi träffas och äter, dricker, sjunger och spelar – vi har vansinnigt kul tillsammans.
När jag ber Mats beskriva sig själv blir han tyst och Kaarina hjälper honom på traven.
– Han är väldigt snäll, men inte mesig, säger hustrun som hade kaffe och smaskigt kakfat klart redan när vi slog oss till bords.
– Som lärare pekade jag med hela handen och var en auktoritet i klassrummet, men privat är jag nog rätt snäll, säger han.
Mats och Kaarina har sjungit i kyrkokör i alla år, de har seglat en hel del och i yngre år var vår jubilar en hygglig bandymålvakt i Flens Södra IK och var senare fotbollsdomare.
– Jag har haft ett väldigt bra liv, konstaterar han och skiner upp i ett glatt leende.
Framtidsdrömmar?
– Jag hoppas vi får vara friska och hänga med i många år till – och följa våra barn och barnbarn i Örebro respektive Linköping.
Födelsedagen går i lugnets tecken, men längre fram i vår kanske det blir något kalasliknande.