Rebecka Paulsson – liksom många fler diakoner och präster – finns i våra kyrkor, på våra kyrkogårdar och i kaffestugor nu under allahelgonahelgen. De finns till för oss alla som känner behov att prata med någon. Kanske att få prata om våra döda nära och kära och om saknaden efter dem.
– Vi finns för att lyssna, fortsätter hon. Jag är under helgen på Klosters kyrkogård.
Vi ses just i Fors kyrka. Vi sitter i en av de främsta kyrkbänkarna och pratar om livet och döden, sorg och glädje, motstånd i livet som gör att vi växer som människor eller icke motstånd i livet som till sist gör oss veka. Levande ljus brinner längre fram i kyrkan. Ljus som symboliserar att kärleken övervinner döden. (se Rebeckas tänkvärda ord här intill)
– Sorg är ett livsvillkor. Vi kommer alla att drabbas av sorger av olika slag. Och vi har inte makt över sorgen, men vi måste tillåta oss att sörja och lära oss leva med sorgen. Sorg är en kärlek som blivit hemlös.
Tillåter vi oss att sörja idag?
– Nej, i många fall inte, för i dagens samhälle finns det inte mycket plats för det när allt går ut på att; "det blir bättre". Vi får inte visa att vi är ledsna, visa att vi gråter.
– Och visst, vi har fått det bättre. Materiellt sett. Men många mår inte bra i själen för det. Vi måste ta hand om den också. Det går inte att köpa sig lycka.
Rebecka Paulsson funderar om det är något nordiskt att välja att "stänga in sorgen" i många fall. Att gömma undan. Hon tror också det hänger ihop med att på 60-talet började vi verkligen få det bättre ekonomiskt. Gamla "fattig-Sverige" raderades ut och fortfarande sitter det i 50 år senare.
Är det därför det blivit så här, enligt dig?
– Marknadskrafterna, konsumismen, är i alla fall en orsak. I många fall handlar det om flykt, flykt från oss själva och våra liv när vi i stället köper prylar, satsar på resor och upplevelser, festar mycket eller använder droger. Vi jagar efter fel saker.
– Jag har själv levt så. I många år sprang jag åt helt fel håll i livet. Jag både konsumerade för mycket och levde destruktivt på många sätt. Ibland kunde jag känna att jag absolut fick lov att gå och köpa ett par nya skor för att må bättre. Men kom sen på att jag behövde inte några nya skor. Det jag behövde var någon medmänniska att gå till i stället. Jag var ensam.
Rebecka Paulsson vet vad djup sorg innebär.
För 1995 tog hennes dåvarande pojkvän – de hade varit tillsammans i fem år – sitt liv.
– Innan dess hade jag ingen uttalad tro, gick aldrig i kyrkan. Men sorgen efter självmordet var så oerhört stark och svår. Jag höll nästan på att förlora förståndet. Jag var så förtvivlad och kände att ingen – ingen människa – kunde hjälpa mig. Då bad jag till Gud.
När det var som mörkast fick Rebecka en – som hon kallar det – uppenbarelse.
– Det var som om någon drog undan gardinerna och där bakom fanns en annan verklighet.
– Som jag ser det var det Gud jag mötte. Jag var bibliotekarie då och bestämde mig för att skola om mig till diakon.
Hade omgivningen åsikter om det?
– Ja, absolut. Min bror till exempel. För religiositet skrämmer i dagens samhälle.
Kanske inte så konstigt med tanke på alla krig med religiösa förtecken som pågår runt omkring oss?
– Nej. Visst är det så. Det finns många onda krafter i världen. Det händer hemska saker. Men det är inte Guds fel att människor gör onda saker – även om många säger sig kriga i Guds namn. Det är människan själv som gör det valet.
Är man kristen som du pratar man främst om Gud och Jesus som tröst, men många hämtar livskraft på annat sätt, i naturen till exempel?
– Ja, absolut. Jag hämtar också kraft i naturen. Men enligt mitt sätt att se det är det också att få kontakt med en högre makt, en sorts gudomlighet. Det kan vara Gud fiskaren möter när han sitter ensam och blickar ut över havet och känner en sorts andlighet/stillhet, eller Gud som mannen möter som går ut i skogen och sätter sig på en sten för att finna lugn.
Hur lever du själv nu?
– Jag har fått frid. Lämnat mycket destruktivt bakom mig och lever i en helt annan värld.
Du leder sorgegrupper bland annat, kommer många män dit?
– Det kommer män, men de flesta är fortfarande kvinnor, 75 procent ungefär.
Kan man bara ringa till dig som diakon om man behöver någon att prata med när man har det svårt?
– Ja absolut, man kan ringa diakoner och präster i Svenska kyrkan. Handlar det om terapi eller psykiska sjukdomar hänvisar vi vidare till sjukvården.