Och det är en prunkande trädgård kan vi lova. Med flera olika projekt på gång. Mest stolt just nu är Birgitta för den nybyggda rosenportalen, den nylagda stenmuren, boulebanan och björnbären mot husväggen.
– Även att rensa ogräs i rabatterna tycker jag också är jätteroligt, det blir så fint.
Du trivs som pensionär alltså?
– Ja, jag höll ut tills jag blev 66 år, så jag har varit pensionär i fyra år nu. Det är helt fantastiskt. Särskilt känslan att vakna varje morgon och känna att jag bestämmer helt själv över min dag, vad den ska innehålla.
Resor är ett annat intresse. När hösten kommer och trädgården inte behöver lika mycket tillsyn har Birgitta och sambon Tommy Ullgran de senaste åren givit sig iväg med husvagnen och varit borta åtta-tio veckor. Det har blivit Kroatien ett år, Spanien och Portugal ett annat år och nästa gång blir det nog Italien.
– Vi tar ett land i taget, säger Tommy. Åker dit näsan pekar . . .
Men i år blir det ingen resa. Det blir 70-årsfirande med de närmaste i trädgården i Granliden i stället. En helg om några veckor.
Och det lär bli många gratulanter, ett 40-tal, för familjen är stor.
Birgitta har fyra barn och Tommy lika många, sen tillkommer barnbarn och Birgittas syster och bror med familjer, båda bosatta på Gotland. Även Birgittas två äldsta döttrar med familjer är bosatta på Gotland.
Det ser du fram emot?
– Ja, det ska bli jätteroligt att träffa alla.
Birgitta föddes på Lidingö i Stockholm men familjen flyttade tidigt till Trosa på grund av faderns arbete, så där växte hon upp och gick i skolan.
– Det var en liten stad och bra på alla sätt, men på den tiden inte alls lika mycket turister som i dag.
Birgitta gick efter åtta år i grundskola både husmodersskola och folkhögskola innan hon började fundera på vad hon ville bli.
– Jag siktade på arbetsterapeut till en början, men det var för krångligt med utbildningen och då stötte jag på yrket hörselvårdsassistent, senare audionom, och det trivdes jag jättebra med. Jag ville jobba med något vårdande, men inte med för mycket blod . . .
Första jobbet blev på Sabbatsbergs sjukhus sedan familjen flyttat tillbaka till Stockholm från Trosa.
När hon var 24 år gifte hon sig med Lars Eriksson som hon träffat på folkhögskolan. Han blev senare polis i Eskilstuna. Paret kom till stan 1975 och fick tre barn. När den yngste var 1 år valde de att även skaffa ytterligare ett barn, ett fosterbarn.
– Det kändes naturligt, vi hade haft flera sommarbarn tidigare, fortsätter Birgitta som förstås är väldigt barnkär. Senare kom hennes familj att ta emot ytterligare fosterbarn.
– Men visst var det lite jobbigt att ha två blöjbarn samtidigt, Andreas och Madeleine.
Birgitta var hemma med barnen under de mest intensiva barnaåren, sen återupptog hon arbetet som audionom på Mälarsjukhuset.
Hon trivdes i många år. Men efter flera omorganisationer började hon känna för mycket stress och brände till slut ut sig ett par år innan hon skulle fylla 60.
– Jag fick lova att tänka i nya banor och fick min utbildning till massageterapeut på Axelsons betald av Landstinget, fortsätter hon. Var äldst i klassen och färdig som 58-åring.
Något Birgitta inte ångrat. Hon trivdes med sitt eget företag, LivsHarmoni, även om hon inte blev rik på sin verksamhet.
– Först hyrde jag ett behandlingsrum hos kiropraktorerna Tony Schön och Robert Röbech i centrala Eskilstuna, sen fick jag erbjudande om en egen lokal på Östra Storgatan.
– Det var fantastiskt roligt med alla kundkontakter. Det var ett rofyllt jobb även för mig, men även lite slitsamt för kroppen förstås att massera hela dagarna.
Du firar om några veckor, inget i dag på själva födelsedagen?
– Nej, vi åker ut med husvagnen under några dagar i stället.