Eftersom jag är hörande och inte kan teckenspråket finns flera tolkar på plats för att vi ska kunna kommunicera.
Och det är fascinerande att se hur bra teckenspråket fungerar.
Tolkservisen i Eskilstuna och Sörmland får också gott betyg av föreningsmedlemmarna.
Benny Broberg – som varit medlem i föreningen i runt 55 år – föddes nästan helt döv, hör alltså lite, lite, har därför hörapparat och gör sig förstådd utan problem. Dessutom blev han helt blind för fem år sedan och har därför även taktilt teckenspråk att tillgå. I ungdomsåren skämdes han mycket för sin hörapparat, hade den inte på sig på dans till exempel.
Benny har tillsammans med Marianne Brodin varit med och tagit fram den välmatade jubileumsskriften så här inför 100-årsdagen där mycket spännande om föreningens historia finns att läsa.
– Jag och Lena Jakobsson (ordförande i föreningen i dag) träffades redan när vi gick på specialskola för döva i Örebro. Fortfarande går de flesta sörmländska döva barn och ungdomar antingen i Örebro eller på Manillaskolan i Stockholm, berättar han.
Benny är född 1944 och Lena 1943.
– Men när vi gick i skolan fick vi inte använda teckenspråket, fortsätter Benny. Det tilläts i skolan först 1981. Utgångspunkten var i stället att vi skulle lära oss tala, tala, tala. Men på rasterna och hemma fick vi försöka gestikulera och hitta andra knep för att göra oss förstådda. Vi ansågs av omgivningen på den tiden som lite "knäppa".
Både Benny och Lena återvände till Eskilstuna när de var färdiga med skolan. Lena har jobbat på Volvo BM, Alvenius och inom hörselvården som teckenspråkslärare och Benny har jobbat på mekanisk verkstad.
Men nu är båda pensionärer och de tycker fortfarande aktiviteten i föreningen Eskilstuna Dövas förening är viktig.
– Men vi behöver få fler unga medlemmar, säger de.
Hur många är ni i dag?
– 33 medlemmar och mellan 50 och 87 år vi som är aktiva. Sen har vi en hedersmedlem som är 95 också, fortsätter Benny Broberg.
– Men kanske är det så, tror Lena, att ungdomar engagerar sig inte i föreningslivet i samma utsträckning i dag som tidigare. Och familjer med döva barn och ungdomar flyttar ofta från Sörmland och till utbildningsorterna och så återvänder de inte till Sörmland när utbildningen är klar.
Maj-Lis Gustafsson träffar vi också under besöket hos föreningen, hon har varit medlem i 70 år, suttit i styrelsen i sex omgångar och gillade åren på Lohegatan bäst får vi veta.
– Vi träffades oftare då, och hittade på mer tillsammans. Nu ses vi kanske ett par gånger i månaden. Men det är bra så.
Mona Holm är en annan mångårig medlem och dessutom ordförande mellan åren 2003-2011.
Eva Axelsson, tidigare Kindborg, berättar att hon fick med i föreningen redan som barn, blev lockad till en julgransplundring och tyckte det var jätteroligt att träffa alla barn som precis som hon var födda döva.
Hur har det förändrats för döva med hjälpmedel i dag?
– Det finns mycket bättre hörapparater som man kan få inopererade bakom örat, fortsätter Eva Axelsson.
Med hjälp av en sådan så kallad CI, coclea implantat, kan till och med de som är födda döva höra igen. I dag opereras 90 procent av alla dövfödda barn.
– Och som sagt fungerar tolkservicen bra, fortsätter Eva Axelsson. Som döv klarar man mycket själv, som att ta körkort, göra Försäkringskasseärenden och annat. Men ska man till exempel köpa bil, eller annat stort inköp, känns det skönare att ha en tolk med sig så att kommunikationen blir helt rätt.