Sven var näst yngst i en syskonskara på åtta och var bara fem år när far i huset lämnade jordelivet.
– Farsan var statare på Ekeby gård och dog efter att han fått dubbelsidig lunginflammation. Det blev givetvis tufft för min mamma och hon jobbade som nattstäderska på Stadshotellet. Mina äldre syskon hjälpte till där hemma, men visst hade vi det fattigt, säger Sven och torkar bort en tår ur ögonvrån.
– Vi flyttade runt väldigt mycket och jag minns att vi bodde i kalla och dragiga lägenheter, fortsätter han.
Vad gjorde du helst och mest som grabb?
– Jag åkte skridskor och spelade lite fotboll, men mest hängde jag väl ute med kompisar. Vi pallade frukt och spelade hartsfiol. Jag var väl lite busig, men det fanns grabbar som var värre.
I skolan valde Sven skolkök i stället för metallslöjd och kanske var det där ett frö såddes till den framtida yrkeskarriären.
– Jag gillade skolkök så det kan det mycket väl ha varit, säger Sven vars första jobb var som springsjas på Eskilstuna-Kuriren.
I början av 50-talet fick han anställning som spisbiträde på Gästis där han än i dag minns hur han fick rulla sillbullar första arbetsdagen.
– Efter en tid där fick jag jobb i köket på Statt och blev kvar där till jag gjorde lumpen, som kock, i Nyköping, och därefter tillbaka till Statt, redogör Sven.
I slutet av samma årtionde fick Sven och några arbetskamrater för sig att de skulle ut i världen – de sa helt enkelt upp sig och gav sig ut på äventyr.
– Jag mönstrade på som andrekock på MS Camelia i Ystad, men det blev bara en resa, säger Sven och skrattar.
Sedan följde jobb på Statt i Sala, Katrineholm och Västerås innan Sven återvände till födelsestaden – den här gången som en gift man.
– Birgitta var kallskänka på Statt i Västerås, vi träffades 1958 och gifte oss i Lundby kyrka utanför Dingtuna året efter.
Hur har ni fått kärleken att leva?
– Jag vet inte, vi har givigt och tagit – och vi trivs fortfarande tillsammans.
Den 1 mars 1967 började Sven återigen på Statt i Eskilstuna och blev kvar där till Sara gick i konkurs 1993.
– Jag var 59 år då och har varit pensionär sedan dess. Birgitta arbetade ju så jag skötte hemservicen och tog hand om några av barnbarnen.
I huset på Bellmansgatan har de bott alltsedan 1967 och de trivs utmärkt.
– Visst har det varit en stor förändring i området sedan vi flyttade hit, men det är nära till allt och vi har väldigt bra grannar. Varje måndag träffas vi i samlingslokalen Bellmans Träff och fikar, snackar och spelar kort.
Födelsedagen firar Sven med de närmaste och han känner inget särskilt inför stundande jubileum.
– Det är bara en siffra som min jämnåriga bekant brukar säga.
Hur tänker du om framtiden?
– Jag hoppas få vara fortsatt frisk och följa barnbarnen så länge som möjligt.