Det gäller både i jobbet som kulturredaktör på Eskilstuna-Kuriren och på hästryggen – hon hoppas kunna rida Grand Prix-program som 75-åring (!)
– Samtidigt inser man så här dags i livet att det enda som är viktigt – värt något – är hälsan. Både den egna och familjens, säger Catarina.
Hon har alltid varit miljömedveten – eller haft ett romantiskt miljötänkande som hon själv uttrycker det – och försökt leva så nära naturen som det bara går. Nu tänker hon också på att försöka leva så hållbart som möjligt även när det gäller den egna kroppen
Inte lätt förstås när hjulen snurrar.
Familjen Nitz har också nyligen haft turbulens i familjen med nära anhörig som gått bort i cancer, föräldrar som gått ur tiden, en konkurs och vuxna barn som haft det kämpigt. En anledning till att tankegångarna om hållbarhet har fått mer utrymme.
– Det känns som om allt elände plötsligt kom på en gång, men vi börjar vara på väg ur det nu, fortsätter Catarina vars ögon allt som oftast annars glittrar och glimmar av livsgnista när man möter henne.
Du klarar motgångarna?
– Hoppas det i alla fall.
Är ridningen en tillflykt?
– Ja, absolut. För mig är det terapi, ett sätt att rensa hjärnan och koppla bort all stress, att bli ett med hästen. Det går inte att tänka på annat än att rida, när man väl rider. Och jag vill utvecklas. Därför har jag nyligen sålt min första häst Caddy och letar efter en ny som kan ge mig nya utmaningar när det gäller dressyr. Faktiskt brukar jag skämta om att jag har som mål att kunna rida Grand Prix när jag fyller 75.
Det finns många duktiga dressyrryttare långt upp i åldern, så det är ingen utopi, enligt Catarina. Men hon började rida sent i livet, 2008, när hon var 44 år, därför vet hon att hon måste sitta många timmar i sadeln de närmaste 25 åren om hon ska hinna lära sig.
Catarina nämner också när vi ses flera gånger sin familj som sitt stora stöd och andningshål i livet. Familjen är hon tacksam och stolt över. Hon har levt med sin Roland sedan hon var 23 år och bodde i ett kompiskollektiv på Södermalm, senare i egen lägenhet på Kungsholmen. Nyligen firade de silverbröllop! De har två söner tillsammans: Kalle som är 24 och Petter som är 14.
En lång relation, med dagens mått mätt?
– Ja, men jag tycker vi lyckats ha en relation där vi båda gett varandra utrymme att utvecklas på varsitt håll. Vi har levt både ett parallellt liv och ett gemensamt liv. Roland är fem år äldre, har tidigare varit trädgårdsmästare och nu jobbar han som arkitekt i Norrköpings kommun. Därför passar det också bra att vi bor mitt emellan, i Katrineholm, när jag jobbar i Eskilstuna.
Varför blev du journalist?
– Jag gick humanistisk linje på gymnasiet, men kände inte att der var min grej riktigt även om jag hade lätt för mig i skolan. Sen provade jag på en massa olika jobb, gjorde högskoleprovet. Jag hade redan som tonåring haft frilansjobb på Eskilstuna-Kuriren och kände att journalistyrket verkade roligt. Jag brukar säga att jag blev skolmogen först när jag var 27 år. Så då sökte jag JMK i Stockholm och kom in. Det var helt rätt för mig.
Vad i yrket är det som driver dig?
– Det mesta. Researchen, mötet, skapandet genom skrivandet. Att få ihop orden, uttrycka mig. Jag har alltid älskat att skriva. När jag växte upp i Flen och Katrineholm och senare i Stockholm var jag och alla mina kompisar mycket musikintresserade. Och jag har alltid konsumerat mycket kultur, är bokslukare, teaterälskare, filmälskare. Nu har jag allt det där i mitt jobb.
Beskriv dig själv med tre ord:
– Har en rastlöshet som driver mig, är självständig och vill/måste hela tiden klara mig själv (Catarina är storasyster) och har ett starkt rättvisepatos. (Catarina har tidigare dryftat sina åsikter som liberal ledarskribent under ett antal år på Katrineholms-Kuriren.)
Hur firar du?
– Först tänkte jag inte fira alls. För det här är "värsta" tiden på året med allt som händer på jobbet: Litterärt gästabud i Eskilstuna och Litterär afton i Katrineholm som jag är med och arrangerar. Men sedan bestämde jag mig ändå för att ha en enklare After Work/After Horse (när man är klar i stallet) hemma hos mig i dag fredag kväll. Sen åker familjen (och några av min äldste sons nära vänner som jag brukar kalla mina extrabarn) till Göteborg över helgen och frossar i skaldjur.
Tacksam för?
– Min familj, mitt jobb, mina vänner. Jag känner att jag finns med i ett sammanhang i livet.