Petra är född och uppvuxen i Eskilstuna – Råbergstorp och Fröslunda – och har hållit sig kvar i stan under alla år. Hon gick hantverksprogrammet på gymnasiet, S:t Eskil, och tänkte bli florist.
– Men jag har aldrig jobbat som det. Däremot har jag haft nytta av kunskaperna. Jag gjorde till exempel min egen brudbukett, har gjort några arrangemang till begravningar och överhuvudtaget tycker jag om inredning hemma.
Direkt efter studenten 2004 började Petra i stället jobba på Skogaholms bageri. Hon blev sedan mamma till Gustav rätt tidigt i livet, när hon var 23 år.
När hon varit hemma några år sökte hon i på lärarprogrammet på Mälardalens högskola för att hon trodde det skulle passa henne.
– Men jag gick bara där i 1,5 år för när andra barnet kom, Emil, kände jag att: "herregud, det blir jobbigt att vara lärare med allt vad det innebär och samtidigt ha två egna barn." Men jag känner att jag har nytta av det jag lärde mig där ändå, framför allt pedagogiken.
Moget och modigt att hoppa av?
– Ja kanske, jag försöker att alltid följa mitt hjärta.
– Det jag märkte på lärarprogrammet var att jag tycker om allt administrativt arbete. Jag hittade en utbildning, YH, på Campus i Nyköping till medicinsk sekreterare, sökte och kom in.
I dag har Petra en fast tjänst på medicinkliniken på Mälarsjukhuset.
– Den fick jag redan innan jag var färdig med utbildningen. Och jag trivs jättebra.
Vad gör du?
– Skriver journaler, bokar patienter, skriver provsvar, sitter i luckan och mycket mer. Jobbet är mer omväxlande än man tror.
Hur är det med två söner i familjen?
– Rätt grabbigt, men det passar mig. Innan jag fick barn kände jag mig mer som en "pojkmamma".
Kan du tänka dig fler barn?
– Nej, det finns inte en chans på jorden att det blir fler. Det räcker med två, en i vardera hand. Dessutom har min äldsta, Gustav, ADHD och det kräver lite extra av oss som föräldrar.
Berätta mer vad det innebär för er?
– Han är ganska rastlös, har ingen direkt ro i kroppen, men han är inte utåtagerande och slåss. Vi märkte redan när han var spädbarn att det var så, framför allt märkte vi det när Emil föddes som inte alls var lika dan om liten.
– Gustav har också dåligt arbetsminne som det heter och är glömsk.
Familjen Cedergren har gjort flera utredningar för att konstatera diagnosen och får även hjälp av BUP.
– Vi har mycket bilder hemma. På Gustavs dörr till exempel på vad han har för rutiner på morgnar och kvällar för att verkligen göra dem. Säger vi att han ska klä av sig, borsta tänderna och gå och lägga sig, kommer han bara ihåg det första.
Är det svårt att hantera?
– Jag känner igen mig mycket i Gustav, har de rastlösa dragen även om jag tror jag lärt mig hantera dem och dra nytta av dem. Så vi gör inte så stor affär av hans diagnos, utan tror vi kommer att kunna lösa den med de verktyg vi fått av BUP.
Beskriv dig själv med tre ord:
– Nyfiken, glad och handlingskraftig. Många säger att jag ser till att saker händer.
Dröm?
– Så länge barnen växer upp blir vi säkert kvar i Skogstorp och Eskilstuna, men som pensionärer funderar vi redan i banorna att bo halva året i ett annat land och halva året i Sverige. Och så vill jag fortsätta vara nyfiken och prova på för att utvecklas. Det låter kanske klyschigt: men jag vill inte stå där när jag fyller 90 och ångra mig att jag inte gjorde det eller det.