Han är född och uppvuxen i Kosovo, bland inte mindre än 14 syskon.
– Vi var en väldigt stor, och väldigt fattig, kristen familj. Men pappa lärde mig vikten av att vara generös och dela med sig, hur lite man än har själv. Han bjöd ofta in människor på kalas hos oss, trots att vi inte hade så mycket att bjuda på.
Fattigdomen och bristen på arbete drev Franz ut i världen, och den 8 januari 1964 kom han till Sverige. För att få permanent uppehållstillstånd var man på den tiden tvungen att stanna i landet i tio år. Franz trivdes, bodde på olika håll i landet, jobbade inom industrin, och ville stanna. Men det betydde tyvärr att han aldrig hann återse sin mor, som dog bara en kort tid innan han fick möjligheten att återvända till hemlandet.
– Livet ger både gott och ont, det bär frukt av alla de slag och vi får ta emot det Gud ger oss. Men jag har aldrig ångrat att jag kom till Sverige. Jag har i dag fem barn, sex barnbarn och en mycket stor bekantskapskrets – en mycket rik skörd, och jag är tacksam.
Sin barnatro har Franz burit med sig genom livet, liksom det humanistiska synsättet. Han engagerade sig tidigt inom socialdemokratin och hans hjärta ömmar för de extra utsatta i samhället, inte minst barnen, de sjuka samt djuren. Djuren som han menar blir ovärdigt behandlade av människan finns med i hans dagliga böner.
Efter många år i Västerås tog jobberbjudandena honom till Sörmland och Eskilstuna. Här var han en högst aktiv nattvandrare i tiotalet år, han skapade och höll i ett språkprogram för invandrare och han startade mycket uppskattade trygghetsvandringar i bostadsområdet Råbergstorp för några år sedan.
– Jag har alltid velat göra rätt för mig, har aktivt jobbat för att hjälpa andra och göra samhället lite bättre, det kan jag känna stolthet över. Inte minst språkträffarna, för traumatiserade människor som inte orkat gå på SFI. Jag är glad att jag kunnat stå till tjänst, med enkla samtal och vänliga ord.
I många år ställde Franz dessutom upp som tolk i en lång rad kommuner i Mellansverige. Hans kunskaper i albanska och serbokroatiska har varit mycket eftertraktade och uppdraget har skänkt honom själv stor glädje.
– Under Balkankriget var jag med och räddade liv, det fanns verkligen behov av tolkar här då. Jag blev mer engagerad än jag kanske borde, men jag kunde ju förklara vad människor verkligen varit med om. Bland annat hjälpte jag en liten pojke till operation.
En tid renoverade han möbler. Sedan 60-talet har Franz också målat, samt skrivit dikter. Han har haft flera utställningar i Eskilstuna. Inspirationen finner han ofta i naturen, och i sin lilla men välfyllda ateljé i bottenvåningen på fastigheten i Stenby är han fortfarande aktiv. Han målar landskap, stadsvyer och porträtt, målar av vackra bilder han hittar och tar även emot beställningar.
– Ibland tänker jag: "Hur har jag hunnit med allt?". Jag är tacksam att Gud gett mig möjligheterna, och att jag fått gåvan att kunna måla.
Övrig tid ägnar han åt sin sambo, sina tre katter och till träning. Han springer fortfarande någon gång i veckan, går promenader i naturen och fixar 60 armhävningar utan problem. Visst har han lite värk och krämpor men det hör livet till.
– Jag väljer att inte bry mig om dem, man ska inte blockera sig med sånt. Jag har inte för avsikt att dra ned på tempot.
I veckan fyllde Franz 80, och eftersom sambon Anny har fyllt 70 under året bjuder de in till gemensam fest söndagen den 21 juli. Då samlas familj, släktingar, vänner och bekanta i kvarterets samlingslokal.
– Jag är så glad att jag fortfarande är med, och får uppleva den här tiden.Det finns mycket positivt i allt det moderna, även om jag blir ledsen över hur egoistiskt och ekonomistyrt samhället blivit. Ni vet, pengar går inte att frakta med sig upp till himlen.