Tisdagskväll i Eskilstuna. Fyra trappor upp i samma centralt belägna fastighet som rymmer Region Sörmlands psykiatriska mottagning, i lokaler som andas föreningsliv och kreativitet, träffas fem män i åldrarna 25-55.
Det här är tredje gången de möts och pratar om sina erfarenheter av att leva med ångest, depression, dystymi (ett kroniskt tillstånd av något mildare depression) och bipolaritet. Visst tar det lite tid att våga öppna upp sig så här i grupp, men samtidigt känner de redan att det hjälper. Samtalen ger nya perspektiv, nya redskap. Stöd.
Det är tunga och mörka ämnen som avhandlas under kvällen. Om hur värdelöst det kan vara att söka hjälp i vården när man har ont i själen. Flera av dem har erfarenhet av att bli skickade runt, runt mellan psyk, vårdcentral och andra instanser. Det mår ingen bättre av.
Och om hur totalt osedda de kände sig under skoltiden. Om självmordsförsök, panikångest. Om den ständiga rädslan för att omgivningen bara ska se sjukdomen i alla lägen, att inte få vara människa i första hand. Om svårigheterna med att dejta, att vara nykär, leva i ett förhållande när de inre demonerna rasar. Att skaffa barn kan till och med utlösa psykisk ohälsa.
– Sova är paradiset. Man blir fuckad när man inte får sova.
Några mår bättre än de gjorde förra gången medan andra kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan.
– Det är så skönt att sitta här och snacka, alla förstår, det är inga konstigheter. Gruppen blir ett mellansteg mellan vänner och sjukvård.
Och de pratar om hur de hade det i barndomen. Flera av killarna har liknande berättelser, om tyrannisk far som slog och tryckte ned. Om den machokultur som fortfarande lever kvar, där det är tecken på svaghet att visa känslor och vara ledsen. En flicka tröstas med mjuka händer och "lilla gumman", en pojke får en klapp på axeln med uppmaningen att sluta gråta och gaska upp sig.
– Ångest har blivit förknippat med när man gjort något fel, när det skiter sig. Då kommer ångesten inrullande.
En växte upp med missbrukande föräldrar och fick från unga år vara den som såg till att det städades och fanns mat hemma. I tonåren revolterade han och blev utåtagerande och stökig. En annan har fått leva med oket av föräldrarnas hemska tid i hemlandet på sina axlar: "Här i Sverige har du alla chanser att lyckas, sluta deppa. Vi hade det mycket värre". De som hunnit bli föräldrar själva konstaterar att de nog är lite extra noga med att visa sin kärlek till barnen.
De diskuterar om behovet av att behöva förlåta, att sätta sig in i en antagonists situation.
– Jag tror att acceptans kan vara nyckeln till att må bättre.
Alla säger de samma sak: Varför var det ingen som fångade upp mig i skolan? Vad det verkligen ingen vuxen som såg hur jag mådde? När jag var stökig och jobbig, varför frågade ingen hur jag hade det hemma? Om någon fångat upp mig under tonåren, hade jag behövt leva som jag gör i dag?
– Jag var hemma över ett halvår från skolan. Ingen reagerade. Var det ingen som över huvud taget registrerade det? Det gör mig lite bitter.
En annan uppmanades att gå en skogspromenad när panikångestattackerna kom.
– Jag provade att röka hasch en gång. Det var enda gången socialen kopplades in. Men det fanns inget engagemang att hjälpa mig där heller. Kanske ska man börja med "Hur mår du?" i stället för att bara misstänka missbruk. Samhället fokuserar bara på symtom, aldrig på sjukdomar och orsakerna till dem. Sätt in en psykolog oavsett om den unga personen vill eller inte.
– Man har fått lära sig själv att hitta samband, hur man funkar bäst, hur man kan leva med sjukdomen. Det här ska ju fångas upp tidigt redan i skolan, av skolkuratorer och psykologer.
Samhället måste lära sig att en narkoman är sjuk på samma sätt som en alkoholist eller en sexmissbrukare, hävdar de.
– Men när du mår dåligt i själen och behöver stilla din smärta med en substans, då är du en brottsling och ska spärras in. Det är inte lätt för någon att passa in i vårt inrutade samhälle, lider man av en sån här sjukdom är det skittufft och det blir ännu svårare att hitta sin roll med en stökig barndom i bagaget.
De är också kritiska till hur psykisk ohälsa i dag förväxlas med normal sorg.
– Det är väl inte fel att människor söker hjälp, men... Mer och bättre kunskap kring sjukdomarna vore bra. Antidepressiva medel överförskrivs.
Föreningen Balans vill vara ett komplement till vården, och läkemedel diskuteras i övrigt inte.
I maj träffade tidningen Magnus Werner, som berättade om sitt liv med bipolär sjukdom och om att han och en grupp initiativtagare startat föreningen Balans Sörmland, för alla som lider av någon form av ohälsa. Artikeln blev välläst, och ordförande Magnus är överväldigad av reaktionerna.
– Det har hänt jättemycket bara på de här månaderna och många hörde av sig direkt och ville vara med. Denna första samtalsgrupp startade redan under sommaren, och jag hoppas och tror att fler grupper snart kan köra igång. Vi behöver bara fler samtalsledare. På onsdagarna har vi en löpgrupp – för dem som hatar löpning eller som inte gjort det på länge. Vi tar det lugnt, pratar lite och tar det helt i vår takt. Om man hellre går och pratar har nyligen en promenadgrupp kört igång samma tid. Och under september drar jag igång med "Virka med Werner", en virkgrupp för män.
– Killar är ju i allmänhet svåra att få med i den här typen av aktiviteter, men redan tre dygn efter förra reportaget hade sex män anmält intresse för samtalsgrupp. För mig var det som ett mirakel, och nu har vi fantastiska möten, i en väldigt stöttande atmosfär. Dessutom är jag inbjuden att berätta om Balans i olika instanser. Tänk om vi fick igång samtalen kring psykisk ohälsa också ute i samhället. Vi måste våga prata om ämnet, fråga varandra och slå hål på myter och fördomar.
På internationella World Mental Health Day den 10 oktober arrangerar Balans Sörmland i samarbete med Region Sörmland, Svenska kyrkan, Vårdförbundet Sörmland, Studieförbundet Vuxenskolan och Eskilstuna kommun en välmatad temadag kring ungdomars psykiska ohälsa och suicidprevention. Mer om temadagens programpunkter i en kommande artikel.