Jag vet inte vad som har hänt med min röst på sistone, men någonting måste det ju vara när åtminstone ett dussintal människor förväxlat mig med en kvinna bara under det senaste halvåret.
I telefonen då alltså.
Kan någon ha smugit ner skumma hormontabletter i ölglaset mitt ute på krogen eller är det här min kropps naturliga reaktion på det manliga klimakteriet?
Så sent som nu i onsdags ringde en kvinna till mig på redaktionen och jag svarade som alltid - Stenbäck, Kuriren - varpå hon undrade om Lasse Stenbäck fanns i närheten.
Det är jag det, svarade jag.
Oj då, förlåt mig, men jag trodde det var en kvinna, ursäktade hon sig.
För ett par veckor sedan pratade jag med en annan dam i säkert tio minuter och när hon återkom i samma ärende några dagar senare ville hon komma i kontakt med kvinnan hon talade med förra gången.
Men det var ju jag, sa jag.
Nej, det var en kvinna och hon kan inte ha lyssnat särskilt noga för det blev flera fel i den där korta artikeln hon skrev efter vårt samtal, fortsatte kvinnan.
Jag stod på mig - dels för att jag visste att det var mig hon pratat med, men kanske än mer för att kollega Seidl skulle slippa bli beskylld för mina tillkortakommanden.
Om jag lyckades övertyga damen i fråga är dock ytterst tveksamt.
Nu är det ju inte så att jag ligger sömnlös på nätterna på grund av den här ständigt återkommande förväxlingen, men det känns väldigt märkligt att vid 58 års ålder plötsligt bli tagen för en kvinna.
Och vem vet - i förlängningen kanske jag tappar en del av den machoaura som omgärdar mig efter årtionden av hårt arbete på den fronten...
Annars har det mesta av bruset upptagits av politik de senaste veckorna och aldrig tidigare har väl valvakan varit mer begravningslik än den i söndags.
Redan vid 20-snåret då SVT presenterade sin vallokalsundersökning förstod alla vartåt det lutade och därefter var det mangrant mungiporna nedåt på den långa rad av etablerade kändisar som tittade in i studion för att under suck och stön ge sina kommentarer.
Det var väl bara i Wasahallen på Djurgården i Stockholm det var något som liknade drag under galoscherna, men så var det också där Jimmie Åkesson och hans SD höll valvaka till tonerna av Kentas "Just i dag är jag stark".
Man kan säga och tycka vad man vill om den pingstpastorlike Sölvesborgsonen, men att under rådande omständigheter och en medial motvind som saknar motstycke få 781120 medborgare att rösta på sig måste betraktas som en bragd.
Och en grövre taskspark än den här har etablissemanget förmodligen aldrig åkt på tidigare.
Nu vankas det nyval alternativt ytterligare fyra år i karantän för SD och jag gissar att övriga partiers strateger redan nu har börjat klura på en taktik som kan stoppa SD:s framgångssaga.
Finner de ingen kan den där bronsplatsen mycket väl förvandlas till guld 2018 - om nu Åkesson står ut med att vara rikets klart mest bespottade i fyra år till.
Fan tro't.