Jag kikade på Rapport här om veckan och i studion stod en företrädare från Trafikverket som skulle förklara varför skandalerna avlöste varandra ute på det svenska järnvägsnätet.
Hon klarade dock inte uppgiften - på en enda fläck.
Damen i fråga stod där som en förprogrammerad papegoja och upprepade närmast exakt samma svar på de runt dussinet frågor den allt mer frustrerade programledaren ställde.
Det var så olidligt att jag satt där i soffan och mådde uppriktigt dåligt å hennes vägnar - "varför i jössenam gick hon dit och utsatte sig för denna nesa" var frågan som hela tiden snurrade i skallen på mig.
Några dagar senare kom jag på att det kanske var mig själv jag såg stå där inför en förväntansfull skara utan att kunna leverera ett jota. Det har nämligen hänt - både i skolan och inte minst på en tränarkurs jag gick på 70-talet.
Jag var en ung lovande och lagom kaxig fotbollslirare med starkt självförtroende på den tiden – så länge jag var på plan alltså – men när jag nu skulle hålla ett föredrag inför ett 30-tal kursdeltagare blev jag plötsligt skräckslagen och fullständigt paralyserad.
Jag svettades, stammade och darrade som aldrig tidigare och har bara vaga minnen av att kursledaren förbarmade sig över mig och sa att det räckte så när han såg att jag var på väg att tuppa av.
Det var riktigt hemskt och ett minne jag nu plockade fram långt där inne i gömmorna.
Det senaste året har jag faktiskt fått ett par föreningsförfrågningar om att komma ut och hålla föredrag om mina erfarenheter i journalistyrket, men jag har tackat nej med förevändningen att jag haft annat för mig.
Det är ljug förstås.
Den där scenskräcken sitter nämligen djupt rotad i mig - trots att det snart är 40 år sedan jag stod på något podium.
Vem vet, det kanske är läge för ett nytt försök.
Men det fenomen jag började med här ovan handlar mer om ängslan än nervositet. Jag tycker mig allt oftare se att välbetalda storfräsare från maktens korridorer plockar fram någon sorts mall när de står i tv och försöker förklara tokigheter som hänt där ute. Redan innan intervjuerna verkar de ha bestämt sig för en viss harang av ord de ska haspla ur sig och sedan står de där och pumpar på efter sitt uppgjorda schema.
Vilka frågor de får spelar liksom ingen roll.
Det tycks inte finnas utrymme för en enda millimeter av spontanitet eller egen tanke och de vågar inte bjuda på ett endaste litet leende av rädsla för att uppfattas som oseriösa.
Makthavare håller färgen in i det längsta och jag förmodar att det är därför det krävs dolda såväl mikrofoner som kameror för att få fram vad de EGENTLIGEN tycker och tänker i allsköns spörsmål.
Det finns några få i det här landet som fortfarande har råd och mod att gå utanför åsiktsboxen även i kontroversiella frågor - G W Persson är en med sina ständiga och alltid lika oemotsagda sågningar av polisorganisationen och den gamle kommunisten Jan Myrdal är en annan i samma sköna skrå.
Inför årets utdelning av Nobelpriset i litteratur frågade Aftonbladet Kultur vem den i dag 87-årige författaren ville ge priset.
"Det där priset är ju en fejk från början till slut. Ett sätt för akademien att kunna existera vidare. Det är priset som gör att den mest medelmåttige svenske akademiledamot kan resa världen runt och bli firad och festad. Sartre gjorde jävligt rätt som tackade nej - men han kunde ju eftersom han inte var fattig", svarade den gode Jan.
Ord och inga visor - och så där härligt befriande - nog är det för lite sånt i det här landet numera...
Till sist konstaterar jag att vi har ett uppfriskande nyval att se fram emot till våren och att vårt nya styre på lokal nivå torde få mången bortgången politikerräv att rotera i myllan.
Tack för nu och glad helg på er läsarna.