För en tid sedan dök det upp ett filmklipp på min Facebook där en lång rad knästående människor sköts i huvudet från någon decimeters avstånd. Blodet sprutade som en fontän ur skallarna innan kropp efter kropp föll som en säck potatis mot marken.
I ett antal sekunder trodde jag att det var en ovanligt rå och osmaklig krigsfilm från Hollywood som lanserades, men snart förstod jag att det jag såg i själva verket hände på riktigt.
Jag vet ju att sådant här förekommer mest hela tiden där ute nu för tiden, men att se det på så nära håll hemma i mitt vardagsrum fick mig att må både fysisk och psykiskt illa.
Hur den här slakten får fortgå övergår mitt förstånd med flera mil.
Visst mördas det även här hos oss, men vi slipper åtminstone se det på film och sällan eller aldrig hittas det några gärningsmän. Vi får på sin höjd veta att det är kriminella konstellationer som gör upp om olika revir i narkotikabranschen och nöjer oss med det.
I onsdags såg i alla fall Janne Josefsson och hans kollegor på Uppdrag Granskning till att dimman lättade en smula över det judehat som florerat i Malmö under många år.
Fenomenet har uppmärksammats i USA - där Simon Wiesenthalcentret till och med varnat judar för att besöka den skånska metropolen - och en rad länder i Europa, men här hemma har informationen varit så pass luddig att många gått och trott att det var högerkrafter eller möjligen SD-sympatisörer som låg bakom hatet.
Så var det ju verkligen inte.
Men att konflikter, hat och hot blossar upp mellan olika grupperingar även här i Sverige är inte så konstigt då människor från hela världen lämnat krig och annat elände för att hitta något bättre här.
Om tyranner och offer från fjärran land stöter på varandra på en svensk flyktingförläggning, i en småstadsgalleria eller hamnar som grannar i Hedemora kan man inte begära att de plötsligt ska lägga sin historia och alla stridsyxor åt sidan.
Det fungerar inte så.
Att våra styrande har viktigare saker än 5000 traineejobb inom sjukvården och betyg från fjärde klass att sätta tänderna i råder det knappast några tvivel om...
Vi skriver 00.34 fredag 23 januari och jag sitter här vid köksbordet på Stenkvistavägen och undrar hur fan det ska bli med allting. Konflikterna avlöser varandra där ute och min känsla är att det skakar mer än någonsin.
Mycket kanske handlar om tillgängligheten och att avrättningar plötsligt kan dyka upp på ens datorskärm.
Så var det ju inte på det långt gladare 60-talet.
Tidigare i kväll surfade jag runt på nätet och halkade in på en sida där en herre vid namn Adam Bonet skrivit en lång utläggning om urinterapi och där han beskriver vårt eget pink som det särklassigt bästa läkemedlet vid allsköns sjukdomstillstånd.
Det låter ju helt sjukt, men jag blev så till den grad inspirerad att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att prova metoden om jag drabbades av någon riktigt allvarlig sjukdom i framtiden.
Men - nu är det bingen som gäller för min del.
Glad helg på er läsarna.