– Vi har haft behov av ateljé hela tiden, men inte hittat något. I Mariefred kostar allt en jäkla massa pengar, det är hopplöst, säger Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist och slår varmvatten i koppen till pulverkaffet.
Vi är på Sundbyvägen, i Konstfabriken i Strängnäs. Här delar Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist ateljé med sin fru Galina Yeudakimchikava, som han någonstans i intervjun plötsligt säger att han inte klarar sig utan, att hon är hans allt. Hon är vitryska och de träffades någonstans mellan Sverige och Vitryssland, säger Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist lite kryptiskt.
Här i köket hänger ett av hans fotografier föreställande en ruin till ett gammalt kloster. Men frågan är om det ligger i Västergötland eller Östergötland. Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist ropar ut till en kollega i konstnärskollektivet.
– Jag har fotograferat ända sedan jag var sex, sju år gammal. Jag har alltid haft en kamera med mig, och när jag var 14, 15 år fick jag lära mig mycket mer av en kusin, säger Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist till tidningen efter att ha få reda på att ruinen troligen ligger i Vadstena.
Han har praktiskt taget bott i Strängnäs kommun hela sitt liv. Han flyttade hit med sin mamma sex månader gammal, gjorde en kort avstickare till Stockholm, och bor numera i Mariefred. I kommunen har han också jobbat med en rad saker, på styckebruket, på Leine och Linde, haft egna företag som städfirma. För trots att han haft en känsla av att han var tvungen att uttrycka sig konstnärligt, och till och med har på papper att han har hög konstnärlig läggning, tog det tid innan han tog steget.
– Det var en serie händelser i livet som gjorde att jag sökte till utbildningen på Biskops Arnö. Jag kände att det får bära eller brista. Men det var under den tiden som det verkligen släppte loss, säger Lars Göran Yeudakimchikov Malmquist, som började utbildningen 43 år gammal.
Han håller med om att det var en vattendelare, samtidigt som han hade lärt sig en massa annat bra genom de andra jobben. Efter Biskops Arnö började han att jobba han åt Strängnäs kommun och ABF med kameran som verktyg. 1998 tog en ny era vid när han gifte sig med Galina Yeudakimchikava. Dels började de jobba internationellt och dels tog han samordningsuppdrag inför utställningar.
– Vi jobbade i Vitryssland, Baltikum, Kaliningrad, Ryssland. Det var utställningsutbyte, en del andra grejer också, saker som fortfarande ger ringar på vattnet. Jag fick ett bra internationellt kontaktnät.
År 2002 var han med och byggde upp fotoutbildningen på Thomasgymnasiets medieprogram och han har också vikarierat på andra skolor. 2001 gjorde han och Grafikens hus ett projekt ihop som gjorde att han mer och mer kom att vara i huset, något som ledde fram till att han blev verkstadsansvarig. Att Grafikens hus brann ned känns fortfarande fruktansvärt.
– Jag konfronteras dagligen med det, det har ställt till det i livet. Man var van att gå till något och så finns det plötsligt inte.
Att bli äldre känns inget särskilt. Barnbarnen håller honom vid liv.
– Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag tittar i spegeln, mitt utseende har inte förändrats så mycket. Jag har inte haft hår sedan jag var arton år, säger han.