Till minne
Eskilstuna, september 1983. Jag var åtta månader när pappa skolade in mig hos Syster Krystyna Barton. Så många gånger jag har hört Syster berätta hur vi vinkade till pappa genom fönstret. Hur liten jag var. Hur rädd hon var för att jag skulle gå sönder.
Men jag gick inte sönder. Tvärtom. Dagis blev mitt andra hem, Syster blev en extra förälder.
Mina föräldrar jobbade långa dagar på Mälarsjukhuset, inte långt från Kungsvägen 21 där Syster hade sitt dagis. I en vanlig fyrarumslägenhet och sovrummet närmast köket hade gjorts om till matplats med långbord för tio, tolv barn. För så många barn var vi ibland.
Syster Krystyna föddes 1939 och växte upp i krigets Polen. Hon valde klosterlivet och kom så småningom till Sverige. Syster lärde sig svenska och gick en barnskötarutbildning eftersom hon ville arbeta med barn.
När vi dagisbarn frågade varför Syster inte hade någon familj svarade hon: "Jag är gift med Gud och ni är mina barn." Och så var det verkligen. Hon älskade oss alla lika mycket. Hon lärde oss om rätt och fel. Om att dela med sig. Syster Krystyna lärde mig att man ska vara "solidarisk". Ett svårt ord för en fyraåring, men jag förstod ändå andemeningen.
Hon förespråkade kort och gott Den gyllene regeln men utan att bedriva någon religiös uppfostran. Systers tro var paradoxalt nog hennes privatliv, hennes roll som dagbarnvårdare var hennes yrkesidentitet.
Syster kunde absolut vara sträng och bli riktigt arg om vi uppförde oss illa. Få saker har gjort mig så skamsen som när Syster sa att hon blev besviken på en, eller "betsviken" som det blev med hennes polska brytning. Men mest var hon glad och energisk, och kunde skratta så att tårarna rann och slöjan nästan åkte av.
Jag tillbringade drygt tio år hos Syster. När jag började skolan fortsatte jag att gå till Syster istället för till fritids. Min elvaårsdag firades som vanligt med tårta och ballonger vid det långa bordet. Det var också mitt avskedskalas. Syster grät, jag kände mig stor och redo att gå vidare i livet.
Nej, jag gick inte sönder. I stället fick jag med mig en grundläggande trygghet som ingen någonsin kan ta ifrån mig.
Allra käraste Syster. Jag vet att jag talar för fler än mig själv när jag säger att du för alltid har en särskild plats i mitt och i många andras hjärtan. Jag hoppas också att din Gud tar väl hand om dig och att du slipper bli "betsviken", var du nu än befinner dig.
Emma Liedberg, Ängelholm juli 2022
*Texten är helt och hållet baserad på mina egna minnen av Syster. Jag träffade henne en sista gång på sjukhuset en månad innan hon gick bort. Hon var så liten, jag kramade henne och var rädd att hon skulle gå sönder. Men hon blev glad av att prata gamla minnen, och när hon skrattade lät hon precis som den Syster jag minns från min barndom.