"Jag var och är ju väldigt tatuerad, och blev ett udda inslag i lärarkåren" minns Börje Ringdahl. Här fotograferad av tidningen 2012.
– Alla gillade Börje – man ville gå dit fast man egentligen inte behövde stöd. Nu sprang jag plötsligt på honom utanför Ica Stenby. Han kände inte igen mig direkt, men sedan blev vi stående i en halvtimme, berättar Mikael Nygren.
Efter mötet delade Mikael, med Börjes tillåtelse, en bild från mötet i Facebook-gruppen "Du vet att du är ifrån Torshälla om...", och det visade sig att han var långt ifrån ensam om sina varma minnen av Börje.
– Det blev ju en fullständig explosion av likes och kommentarer. Börje har ju varken internet eller mobiltelefon, så jag skrev ut alla reaktioner och lämnade över dem till Börje. Tårarna rann och han var så häpen, berättar Mikael Nygren.
När tidningen ringer upp den tatuerade gotlänningen, som efter en tid som sjöman skolade sig till lärare på uppmaning av en flickvän, tycker han sig först ha fått tillräckligt med uppmärksamhet för sina insatser på Gökstensskolan.
– I synnerhet nu när jag fick det här. Att höra att man är en legend i Torshälla... Bara att man är ihågkommen känns fantastiskt, säger Börje Ringdahl.
Men snart mjuknar han, och berättar om sin tid som "värstinglärare".
– Det var barn som ingen ville ha. Andra lärare var glada när de skolkade och höll sig borta från skolan, och ibland visste inte föräldrarna var barnen var. Jag tror inte att de hade fått så många kramar heller. Men jag gjorde tvärtom och hälsade dem välkomna. Kom de inte vid tio över åtta ringde jag för att fråga var de höll hus, och det hade de ju aldrig upplevt. Kom de ändå inte åkte jag och hämtade dem.
Börje Ringdahl minns sargade familjeförhållanden, alkoholiserade föräldrar och ett oengagerat utbildningsväsende.
– Men jag har alltid respekterat människor oavsett var de är för några, och det blev ju så bra med de här eleverna. De hade en enorm negativ status, och många utgick från att de var riktiga rövare. De var de ju oftast inte i verkligheten.
Börje Ringdahl berättar om ett trick han tog till för att kunna ge eleverna positiv uppmärksamhet: att spela kort med dem varje fredagseftermiddag.
– Det fanns ju en baktanke med det. Man kunde passa på att berätta vad de gick för i samband med spelet. De var så glada för all uppmuntran de kunde få, och jag såg till att förlora nästan jämt. Men när andra lärare märkte att jag spelade kort med eleverna undrade de vad det var frågan om, så jag tog fram ett diskussionunderlag så att vi kunde prata om saken. Jag minns att en lärarkollega började gråta när hon insåg hur illa många av de här ungdomarna faktiskt hade det.
Börje Ringdahl avslutade sin tjänst 1999, efter att ha jobbat på Gökstensskolan i nära tre decennier. Men han följer fortfarande sina gamla elever.
– Många morsar fortfarande på mig på stan, och jag känner igen och kommer ihåg namnet på de flesta – även om de alltid kommer vara 17-18 i mitt huvud. Ibland frågar jag mig vad det är för gubbe som vinkar på mig – många är ju närmare 60 idag, säger Börje och fortsätter:
– För de flesta har det gått ganska bra. Men vissa elever minns jag förstås särskilt, det finns ett exempel. Alla lärare sa att "den där är inget att satsa på", säger Börje innan rösten spricker.
– Den eleven är socialassistent idag.
Sedan en tid tillbaka lider Börje av post-covidsymptom. Hjärndimman har hållit sig kvar efter att han varit sängliggande i ett par månader. Men det är fortfarande krut i den till åren komne sjömannen.
– Jag ska egentligen vila fullständigt, men det gör jag ju inte. Jag promenerar till affären och har börjat ta en liten cykeltur på eftermiddagen. Men mitt närminne fungerar inte. Jag har bordet fullt med lappar och långa listor på vad jag ska ta med mig överallt – men när jag kommer ner till cykeln är det likförbaskat alltid nåt som fattas.
Apropå en alltmer synlig ungdomskriminalitet har Börje Ringdahl klara besked om vad som behövs för att hålla unga borta från skjutvapen och droger.
– Det var tokigt att ta bort de där kvarterspoliserna. Man måste ta hand om ungarna ordentligt och visa dem respekt, säger Börje innan det är dags att lägga på.
Men plötsligt ringer han upp igen.
– Glöm inte att skriva att jag inte har internet, så vill man mig något får man skriva brev eller ringa, hälsar Börje sina gamla elever.