Två av ikonerna som Ludmila målat.
Att hälsa på den ryska konstnären Ludmila Andersson i hennes lägenhet i Torshälla är som att besöka ett museum och modegalleri på en och samma gång. Väggarna är fulla med hennes tavlor som föreställer landskap, blommor och ovanliga varelser. I hyllor kan man se ikoner som är målade på trä enligt den ortodoxa traditionen. Valet av konstform som hon ägnar sig åt i stunden beror till stor del på hennes humör.
För några år sedan jobbade Ludmila Andersson som bildlärare på studieförbund och drev eget konstgalleri på Köpmangatan i hjärtat av Eskilstuna. Den permanenta utställningen på galleriet visade hennes tavlor som besökarna kunde köpa.
– Att äga eget konstgalleri är enormt dyrt. Bara belysning kostar massor. Jag fick kämpa hårt för att få det att gå ihop, berättar hon.
Alla pengar som hon tjänade på målningar och bildlektioner gick till att betala hyran och belysningen. Det var svårt att etablera en trygg kundkrets så hon var tvungen att stänga ner galleriet.
Ludmila Andersson drev ett eget galleri där hon ställde ut sin konst.
En annan viktig sida av hennes konstnärskap, kläder som hon har tovat, är upphängda på skyltdockor i arbetsrummet. Konstnären beskriver tovtekniken som unik. Den innebär att ett nytt tyg bildas genom att tunna ullfibrer pressas ihop med hjälp av såpa och varmt vatten. Det tar ungefär tre dagar att tova en sjal. Materialet beställs från Tyskland, Italien och Kazakstan. Fraktkostnaderna är därav extra höga.
Ludmila Andersson har fått en bred akademisk utbildning på en konsthögskola i Sankt-Petersburg men älskar att experimentera och lära sig nya tekniker på egen hand.
– Jag började från noll för sju-åtta år sedan, kollade på videolektioner för att lära mig. Först tovade jag små saker, till exempel halsdukar och smycken. Så småningom blev det mer komplicerat, säger hon och väger en av klänningarna i handen för att visa att den är lätt som en fjäder.
Ludmila Andersson lärde sig att tova på egen hand: "Först tovade jag små saker, till exempel halsdukar och smycken. Så småningom blev det mer komplicerat", säger hon.
De tovade kläderna såldes på marknader och till rysktalande bekanta som ibland handlade i hennes hemmabutik.
– Folk kom fram till mig på marknaderna och sa att mina kläder var ett mästerverk.
Beklagligt nog höll kunderna sig borta under pandemin. Men varken det eller ont i ryggen på grund av hårt arbete får Ludmila Andersson att sluta skapa.
– Slutresultatet ger så mycket glädje och tillfredsställelse att jag glömmer allt.