Lubna El-Shanti har jobbat för såväl Försvarsmakten som för UD, i Sverige och utomlands. Men drömmen har sedan barndomen varit att bli journalist och rapportera från världens alla håll, att ge röst åt den lilla människan i konflikthärdar, händelsecentra och bortglömda hörn. Och hon har valt att inte gå den spikraka vägen till yrket utan har även utbildningar i statsvetenskap, internationella relationer och nationalekonomi.
– Jag älskade att skriva redan i skolan, gjorde egna tidningar och lekte journalist. Samtidigt väcktes mitt stora intresse för världen lika tidigt och vi pratade mycket världspolitik hemma. De två intressena växte samman och mitt mål har hela tiden varit att bli utrikeskorrespondent. Inte för att jag längtade bort, jag är väldigt hemkär, men för att jag är väldigt nyfiken och intresserad av att förstå världen bättre, tillsammans med andra människor. Sveriges Radio var den naturliga plattformen att söka mig till.
Förra sommaren blev Lubna den fjärde i raden att utses till Ekots korrespondent-trainee, en tjänst som inrättades 2015 i Nils Horners anda för att utbilda fler kvalificerade utrikesmedarbetare för framtiden. Mångårige utrikeskorrespondenten Nils Horner sköts till döds på en gata i Kabul i mars 2014.
Hon var under ett halvår ute i världen, besökte SR:s korrar och producerade inslag från USA, Brasilien, Ryssland, Israel, Ungern, Polen och Storbritannien. Ett av de starkaste minnena har hon från katastrofen i Brasilien, då en stor damm kollapsade och 300 personer försvann i vattnet och leran. Lubna träffade förtvivlade anhöriga som inte fick några svar från de ansvariga.
– Nils Horner var bra på att föra fram vanliga människors historier, och det har jag försökt bära med mig. Som lyssnare vill man ju kunna känna igen sig i rapporteringen, det gör man inte när det bara handlar om politiker och världsledare.
Traineetiden summerar hon som fantastiskt rolig och spännande.
– Men livet som korrespondent är långt ifrån den glamourösa tillvaro man kan tro. Det kan bli sjukt slitsamt, svårt och ensamt. Du bor i resväskan, långt från familj och vänner. Är man stationerad på en plats en längre tid är det nödvändigt att bygga nätverk av kollegor.
Efter ett sommarvikariat som radions korrespondent i Moskva är hon tillbaka i vardagsliv och rutiner i Stockholm, och jobbar under hösten på Ekot. Blir det en öppning någonstans i världen söker hon - kanske.
– Just nu njuter jag hemma i tryggheten, med min otroligt förstående sambo som låtit allt det senaste året handla om mig och mitt konstiga liv, skrattar Lubna El-Shanti.
Lubna tipsar unga som vill jobba med journalistik och utrikesbevakning att satsa på en bred utbildning.
– Det är definitivt en fördel att inte bara plugga till journalist. Eftersom jag är född i Ukraina kan jag ju ryska också, och just språk tror jag verkligen är världens nyckel. Vilken fördel att förstå vad människor i vardagen runt dig säger.
– Nischa in dig på ett område, lär dig ett roligt språk, res, skaffa kunskaper och bli extra bra på det landet. Att komma ut i världen ung och helt oerfaren kan bli farligt, även om Sveriges Radio jobbar extremt mycket med säkerhet.
Som femåring kom hon själv med sina föräldrar från Ukraina till flyktingförläggningen i Flen. Och minns sina första intryck av det främmande samhället.
– Jag kommer ihåg Flens centrum, med Violen och med den otroligt spännande glassfabriken man drömde om att få gå in i. Jag ser det som en fin tid, och jag förknippar fortfarande min barndom med Flen.
Det blev bara en kortare period av uppväxten som spenderades i Flen. Det var i stället Stockholm som kom att bli Lubna El -Shantis "hemma". Men 2012 var hon tillbaka i Sörmland, som sommarvikarie på Tidningen Folket.
– Så jag hängde i Eskilstuna en sommar, gjorde jobb runt om i länet, besökte Flen och kände inte riktigt igen mig. Men Eskilstuna upplevde jag som supermysigt och jag har många glada, fina minnen därifrån. Men jag bodde i Nyfors, det var ju flera skjutningar där den sommaren och jag fick bevaka en rättegång efter att någon skjutits i en bil. Det var både spännande och läskigt.